Besättningen

Kapten Gunnar

Det här är Gunnar. Han är min man och bästa kompis och besitter de flesta egenskaper som för mig är avgörande för att tillbringa 18 månader tillsammans på en mycket begränsad yta man inte kan lämna hur som helst när det krisar till sig. För det första kan han en ohygglig massa om havet, segling, väderlek, motorer, elgrejer, snickeri och en hel del annat som är bra att kunna när man ska sticka iväg. Han är kort sagt en fixare. Mycket praktisk att ha med sig!
Gunnar är också en person med humor, dock inte på morgnarna. Just nu är han orolig för att jag ska skriva ”tråkigt” om honom. (”Ingen vill väl läsa något torrt CV, heller!”) Han har också lite fint påpekat att det är viktigt med en viss stilistisk finess…
Hur som helst, det är viktigt att kunna skratta mycket tillsammans ombord, speciellt när man inte ser röken av en annan människa på massor av dagar och på den här skorven skrattas det mycket, i alla fall efter klockan 10.00 och aldrig när värmesystemet läcker.
Gunnar är praktiskt taget född i en sittbrunn. (Han kommer från en familj där hans äldre syster och svåger valde att förlägga bröllopsresan i familjens skärgårdskryssare tillsammans med föräldrar och lillbrorsa!) Hans erfarenhet gör att det är lätt att känna sig trygg ombord, även om man ibland kan spåra en lätt irritation när gasten för femtioelfte gången har glömt hur man gör en skotstek.
Inte ens Gunnar är bra på allt. Han vet t ex inte hur man stryker en skjorta, han hatar trädgårdsarbete, heminredning (på land, alltså) och att shoppa kläder, speciellt till sig själv. Han har inte heller, mig veterligen, någonsin sytt i en knapp. Han vet inte vem Foppa eller Annika Sörenstam är och kan endast till nöds känna igen Robert De Niro på film.
Lite bättre är han på att känna igen sina barn, Maja (16) och Anita (11), som han har tillsammans med sin ex-hustru. De brukar kollektivt gå under namnet ”Lopporna”. Man kan säga att Gunnar varit rätt bra på att producera goa ungar, även om detta kan tillskrivas honom endast till, som mest, hälften.
En annan sak Gunnar är bra på så är det ljud. Han har hållit på med ljud hela sitt yrkesverksamma liv, först som ljudtekniker i en herrans massa år, sedan som teknisk säljare av proffsljudutrustning. Sedan en april är han arbetsfri, efter att ha sagt upp sig från jobbet. (Fast han har väl aldrig jobbat så hårt som under förberedelserna i april och maj.)
Vad det blir efter resan står helt öppet. Härligt att bara ha horisonten som man vet ligger framför en…

/ Sanna

Sanna

När Sanna en januarisöndag för sju år sedan skulle följa med ut på en liten premiärtur med min dåvarande båt tog hon med tre saker hon ansåg vara högst väsentliga. Ett par snickarbyxor, ett mackjärn, - och ett strykjärn!
I vintersolen funderade jag litet över hennes prioriteringar av vad man kan anse sig behöva ombord på en båt mitt i vintern, och även, måste erkännas, hur detta skulle sluta.
Mackjärn? Och strykjärn var ju något jag hitintills bara hört talas om. Något man sagt mig kunde förekomma i vissa hem, och nu fanns det plötsligt ett ombord på min båt. Oj!

Men vi kastade loss och bland spridda isflak tuffade vi i vintersolens bleka sken in till Nybroviken och förtöjde vid en kaj under de förvånade söndagsflanörernas blickar. Under de nystrukna signalflaggornas ystert fladdrande färger spred sig sedan de mest förföriska dofter från pentryt när Sanna serverade de goda varma mackorna. När sedan relingen också fick sig en välbehövlig slipning och oljning insåg jag att jag funnit en guldgruva! Outgrundliga äro vägarna till en skeppares hjärta!

Och nu, ett antal år och många sjömil senare kan jag säga att snickarbyxorna, mackjärnet och strykjärnet är väldigt mycket Sanna.
Det är den händiga tjejen i snickarbyxor som med stor entusiasm tar itu med de mest krävande sysslor, hon sågar och slipar, putsar och lackar och kan för hand hyvla ned en fyrkantig teakpelare och putsa den till perfekt rundhet. På varvsplan är hon välkänd och respekterad bland de overallklädda gubbarna – de övriga fruarna kan till nöds trippa ner någon gång med en fikakorg, men bara om det inte regnar…
Och tanken att efter jobbet, en kall, mörk fredagskväll i januari skotta in sig i en snötäckt, fastfrusen båt för att tillbringa en helg ombord med renoveringar och ombyggnationer förekommer nog bara i de flesta ruffhäxors mardrömmar.

Må vara att vinterhelgerna i en fastfrusen båt vid ett hastigt påseende kan ha något primitivt och masochistiskt över sig, men där bedrar man sig.
När arbetspasset är slut brukar Sanna åstadkomma en fantastiskt vacker och god sallad och när jag rödnäst och frusen kommer in från snödrivorna till kajutvärmen med en grillad köttbit sätter vi oss till ett vackert dukat bord. Fotogenlampan lyser milt, ett par levande ljus ger vinet en fantastisk djupröd lyster, P1 hörs svagt i bakgrunden – det är högsta livskvalitet, signerad Sanna. Med eller utan mackjärn, man skall alltid äta och dricka gott, och vackert!

Vackert ja, är det inte med strykjärnet, så är det med det allra finaste sandpapperet esteten Sanna utrustar sig. Med oändligt tålamod tar hon sig an de mest tidskrävande sysslorna och arbetar oförtrutet intill perfektion. Sannas kritiska ögon granskar noga den minsta detalj, matchar inte pappersservietterna teakinredningen och dynornas tyg perfekt kommer de helt enkelt inte ombord!

Så när biträdande rektorn Sanna nu lämnar struliga ungar, budgetkrav och resultatrapportering bakom sig och knäpper av sig skolledarens obligatoriska vita blus tar en unik kombination vid. Ombord kliver en kvinna som också är en sjöbuse, prövad av storm till havs. Hon är utrustad med såväl skepparexamen som läppstift, överlevnadsoverall och spetsbehå, sticksåg och nagelfil, epoxy och hårfön, livsele och parfym. Hon lämnar det trygga landlivet för att under ett och ett halvt års tid tillsammans med mig segla runt Europa, smaka på Atlantens dyningar och Medelhavets sälta.
Vi kommer tillsammans att besöka intressanta platser, ha spännande samtal om kultur och historia, möta sol och ljumma vindar, havets vrede och motigt tidvatten, lära känna intressanta människor, skratta och svära i med- och motgång och med största sannolikhet uppleva vårt livs största äventyr.
En bättre kamrat för att dela allt detta med finns inte, för slutligen och kanske viktigast av allt är att Sanna delar min kärlek till havet.

/Gunnar

Loppattack!

Brukar det heta när deltidsbesättningsmedlemmarna Anita och Maja stormar ombord på Eilean.
Lopporna kommer att delta i äventyret från och till, under sommar och vinterloven, och förhoppningsvis under förlängda höst och påsklov. Med magister Sanna ombord bör eventuella skoluppgifter kunna klaras av utan problem.
Anita är en ytterst glad och hjälpsam11-åring med många sjömil under sina fötter. Redan som 1-åring skaffade hon sig sina sjöben när hon seglade med över Östersjön från Riga i Lettland till Stockholm. Eftersom hon är en sann djurvän, med en märklig fallenhet för umgänge med hundar fyller hon sin hytt, förpiken, med oändliga mängder av kramdjur. Förhoppningsvis kommer denna långresa ge henne stora upplevelser när vi möter delfiner och andra spännande djur i haven. Vem vet, vi kanske får se någon val också! På senare tid har Anita också visat en tydlig talang som rorsman, vilket bådar gott för framtida seglatser.

Maja, 16 år är nästintill född ombord på båt. Redan vid en månads ålder gav hon sig iväg på långseglats till Danmark och Västerhavet. Sedan dess har hon gått i seglarskolor och deltar numera i sjöscouterna. Hennes intressen kretsar kring musik, sin elgitarr och mörkrumsarbete. Mörkt blev också hennes rum i hemmet när hon målade det i huvudsak svart – men här ombord får hon vackert lämna teaken i sin hytt ifred! Som den bokslukerska hon är brukar man sällan se henne när hon är ombord, men dyker ibland oväntat upp ur sin hytt och brukar då presentera de allra godaste sockerkakor. Dessutom är hon en mästare på att blanda till de godaste G&T!