Första
dagen i Medelhavet bjöd på lovande, om än vindsvagt väder. I sol och ca 20 grader
kastade vi loss, rundade Gibraltars klippa och gick in i Medelhavet för motor
i svaga vindar. Första
dagen i Medelhavet bjöd på lovande, om än vindsvagt väder. I sol och ca 20 grader
kastade vi loss, rundade Gibraltars klippa och gick in i Medelhavet för motor
i svaga vindar.
Efter någon timme fick vi dock en hygglig bris från SW och kunde sätta segel och segla ett par timmar, innan vi på eftermiddagen gick in i Estepona, vår första hamn i detta hav.
Det blev ingen mjukstart, precis. Först var det tveksamt om det överhuvudtaget skulle finnas plats, vilket dock ordnade sig, sedan fick vi chockbeskedet, här har man förstått att bättra på marinans finanser genom att införa högsäsongspriser redan från 1/3, en natt skulle kosta 25 euro! Och värre skulle det bli... Vi beslöt oss snabbt att bara stanna över natten trots att den lilla orten såg fin ut. I Estepona mötte vi en svensk båt, s/y Windfall som övervintrat här. Ombord hos dem bjöds vi på ett glas vin och vi hade ett litet bokbyte av svensk litteratur.
Så omedelbart efter frukost nästa dag går vi upp till hamnkontoret för att betala våra 25 euro – trodde vi!
Nu var det så fint ordnat att vår förtöjningsplats, precis som i alla andra marinor på alla andra platser, har anslutning för el och vatten. Vatten och el ingår normalt i hamnavgiften, utom i vissa undantagsfall där man betalar för faktiskt förbrukning enligt avlästa mätare. Men ägarna till Esteponas marina, ”Marinas Mediterraneo S.A.” har större krav på avkastning än många andra. Här debiterar man extra och obligatoriskt för anslutningsmöjligheten i sig, och för eventuell förbrukning utöver det! Oavsett om man använder sig av el och vatten eller inte. Några alternativa platser utan el och vatten finns inte heller. Så eftersom vi hade möjlighet till att använda el och vatten fick vi betala ett par extra euro för det. Dessutom hade vi faktiskt använt några få watt av strömmen till att underhållsladda batterierna, för detta fick vi betala en extra elförbrukningsavgift, en schablonkostnad baserad på båtlängd, inte för faktiskt förbrukning. Så summa summarum, inklusive momsen på allt som ingen heller nämnde, hamnade priset för en natt på 33 euro! För att tala klartext – jäkla ockerpris! Och jäkla skojare! För det blir man när man säger att en natt kostar 25 euro, men inte berättar att med diverse obligatoriska tillägg blir det 33. Men klart, sade man 33 på en gång förlorade man nog en del kunder – i ett kortare perspektiv. Så presumtiva medelhavsseglare; akta er för marinor i kedjan ”Marinas Mediterraneo S.A”
Så surare än surkål drog vi från Estepona, till Marbella där vi visste att det fanns en marina i den Andalusiska marina-kedjan ”Eppa” som debiterar oss knappt 13 euro inklusive el och vatten i samtliga sina hamnar. Anständigt. Till Marbella gick vi i mulet väder för motor och betraktade den gräsliga kusten sakta passera förbi. Här finns bara hotell, hotell, hotell och åter hotell. Man ser inga gränser mellan orterna, allt hänger ihop i en enda kedja av fula turistanläggningar. Hemskt!
Marbella
blev dock en rätt trevlig överraskning, då staden har en fin, gammal stadskärna
med smala gränder, små söta torg och bra och relativt billiga restauranger.
Hjärtat är förstås det vackra Plaza de Naranjas, där apelsinträden passade på att blomma just när
vi var där. Där är det trevligt att sitta och smutta på en
kaffe eller ett glas vin och titta på folk, men just här ska man nog undvika
att äta om man vill ha valuta för de höga priserna. I Marbella kan man också
göra väldigt seriös shopping, om man inte har något emot att lätta ordentligt
på plånboken.
Här fick vi besök av en f d arbetskamrat till Gunnar, Sten Olsson med fru Anita. De var i närheten och spelade golf, men tog en paus i spelandet för att se Marbella och äta lunch med oss. Det var trevligt! Efter lunchen kunde Gunnar och Sten ägna sig åt lite ”shop-talk”, medan jag och Anita spanade i affärer.
Vi kom faktiskt att stanna i Marbella hela sex dagar. Vi ville gärna göra en utflykt till Ronda, den berömda lilla bergsstaden några mil norrut. Ronda hade redan Inger bespetsat sig på då vi besökte Sevilla efter nyåret. Men efter att ha konsulterat kartan kunde vi ju konstatera att det inte ligger nästgårds, så nu skulle vi passa på. Ett besök i Ronda kräver rätt bra väder, då den absolut gör sig bäst i solsken. Tyvärr hade sydkusten drabbats av ett envist mul-dis, som inte riktigt ville ge sig, så vi skrotade runt i Marbella tills vi kroknade och insåg att Ronda skulle beskådas utan sol om vi överhuvudtaget skulle komma dit. På söndagen tog vi bussen upp i bergen i ett blekt soldis, men med hygglig sikt över bergstopparna.
Ronda, som bär på urgamla förromerska, kelt-iberiska anor, är byggd på en isolerad bergskam och delas mitt i av en 130 meter djup ravin där floden El Tajo i form av (åtminstone vid vårt besök) en liten rännil sipprar förbi och stadens smala, höga hus klamrar sig fast längs ravinens kanter. Över ravinen går en fantastisk bro byggd på 1700-talet, som ger Ronda ett än mer dramatiskt intryck. Staden var större än vi trott och här finns massor att titta på. Inte förvånande har Ronda intresserat alla folk som under historien dominerat denna del av Spanien – fenicier, greker, romare och blev under morerna provinshuvudstad. Ronda fungerade även en tid som ett oberoende moriskt kungadöme med palats, offentliga bad och moskéer som det anstår ett sådant.
Ronda
var väl värd ett besök. Trots den ständiga strömmen av turister från Costa del
Sol, som tar paus från golfandet eller solandet har staden bevarat mycket av
sin romantiska charm. Det är inte heller en stad som bara lever på turismen,
utan såg ut att vara tämligen blomstrande med en ny, fin villa-stadsdel,
en hel del småindustrier och mycket byggen på gång utanför staden.
Nöjda och glada (och mätta efter ett besök på stadens McDonald’s!!!) tog vi sista bussen tillbaka till Marbella för att förbereda fortsatt resa.
Eftersom vi nu är inne i påskveckan passade vi på att titta på Marbellas Semana Santa-procession som gick av stapeln under kvällen. Det är ett spektakulärt skådespel och det hela känns lite främmande för oss sekulariserade lutheraner. Alla städer här tar detta på fullaste allvar och knappt har karnevalsyran lagt sig, innan de otroligt utsmyckade Kristus-, Madonna- och helgon statyer tas ut på sina bårer och släpas runt stan till den lokala orkesterns sorgesamma marsch-toner. Hela stan är ute på gatorna och tittar. Det hela blir rätt stämningsfullt i facklornas sken när vi står och tittar i den smala gränden.
Efter Marbella fortsätter vi österut. Vädret är oftast hyggligt, med soldisig värme, men svaga vindar så det blir mest motorgång. Landskapet vi passerar är enahanda trist, ja så trist att det faktiskt bara därför förtjänar en del kommentarer. Förutom de ganska höga och vackra bergen, som ibland ståtar med litet snö på toppen, och bildar bakgrund till kusten är det oändliga massor av betong och plast som ger det bestående intrycket. Betongen har formats till oändliga rader av smutsgrå hotell, lägenheter och semesteranläggningar som kantar kusten i mil efter mil. Orterna har olika namn, som t.ex Benalmadena, Torremolinos, Almuñecar eller Almerimar. Men från havet bildar de en enda identitetslös parad av trista turistanläggningar där det är omöjligt att avgöra var den ena orten slutar, och den andra tar vid. Och bakom strandens remsa av hotellbebyggelse är landskapet inklätt med plast. Ja, det ser faktiskt ut som om en jätte gått loss med oändliga rullar av Gladpack och plastat in hela jäkla landskapet! Under plasten odlas en stor del av Europas behov av grönsaker, ett massivt odlande som är tungt belastande för miljön. Dessutom skapar det koncentrerade odlandet stora sociala påfrestningar då arbetskraften är till största delen består av nordafrikanska gästarbetare, Många av dem vistas illegalt i landet och arbetar till låga löner utan vare sig rättigheter eller skyddsnät. Men å andra sidan, inte tvekar man själv när man på ICA därhemma kräver tillgång till visserligen smaklösa, men ändå röda och billiga tomater året runt. Förhoppningsvis får minnesbilden oss att tänka om.
När havet ligger spegelblankt ser man också tydligt hur förorenat Medelhavets vatten är. Jag överdriver inte när jag påstår att det aldrig är mer än 10 meter vatten mellan fynden av flytande skräp. Det kan vara plastflaskor, ölburkar, dunkar, påsar, presenningar, sopsäckar eller prydligt ihopknutna och fyllda plastpåsar med hushållssopor. Kort sagt all den skit man normalt hittar i soptunnor ligger här och flyter istället. Stora vattenområden är dessutom täckta av en tunn oljefilm och man kan bara spekulera i hur mycket skit det finns i vattnet som man inte ser!
Det är på denna trista och fula kust tiotusentals svenskar skaffat sig ett hus eller en lägenhet och tillbringar en stor del av året. Obegripligt!
Då denna kust helt saknar ankarplatser är vi hänvisade till de dyra och med varandra helt förväxlingsbara marinorna som alla ser likadana ut, och omges av samma utbud av restauranger, barer och souvenir/skräpshoppar som i nästa hamn, och nästa hamn, i all oändlighet...
Marinorna är välfyllda, dels med inhemska båtar, dels med båtfolk från andra nationer som stället för hus eller lägenhet på land, år efter år bor på sin båt. Den största andelen av dessa är naturligtvis engelsmän, men många hamnar ståtar också med en svensk eller skandinavisk koloni av mer eller mindre bofasta båtmänniskor. Vad dessa människor gör år ut och år in, förutom att sitta i barerna eller i båten och dricka billigt vin och röka billiga cigaretter är ett mysterium. Men det är ju naturligtvis var och ens ensak att välja sin egen livsstil och här på Costa del Sol finns det ju svenskspråkiga lokaltidningar och på FM-bandet svensk radio! Dessutom svenska maträtter på restaurangerna och billigt flyg hem.
Tyvärr mötte vi också bland dessa seglande utlandssvenskar en grupp som ståtade med väldigt osmakliga åsikter. Dessa var de förtids- och sjukpensionerade, som levde här i solen på sin fina segelbåt och gnällde över hemlandet! Man satt och uppbar en pension men hade mage att gnälla och svära över invandringen, svängdörrarna inom fångvården, skitskolan och sossepacket. Men mest gnällde man över skatterna i det ”tjuvsamhälle” som varje månad gav dem medel att leva vidare på sin segelbåt i solen. Naturligtvis kan jag inte ifrågasätta bakgrunden till att dessa människor är pensionerade i en normalt arbetsför ålder, men jag begär åtminstone litet ödmjukhet inför ett samhälle som så generöst behandlar sina pensionärer.
Den 23 mars, i tät dimma med mindre än 100 meters sikt går vi för radar in bland 1000-tals båtar i den stora marinan Almerimar. Denna marina erbjuder goda rabatter för vinterliggare, och priset och närheten till flygplatserna i Malaga och Alicante gör att den blivit populär bland övervintrande seglare som här bokat en plats från oktober till och med mars. Här får vi omedelbart efter att vi förtöjt en invitation till den ”Skandinaviska Klubbens” veckomöte på en lokal bar. Varje torsdag träffas skandinaviska vinterliggande seglare för utbyte av skvaller, böcker och tidningar och några nya ansikten är ju naturligtvis spännande.
I
Almerimar träffar vi på en gammal bekant – Destiny
från Limhamn med Bengt Månsson ombord. Sist vi sågs var i november i portugisiska
Sines där våra vägar skildes åt. Destiny har legat
i Almerimar under hela vintern medan Bengt och Hang
rest hem, både till Sverige och till Hangs hemland Vietnam. Nu hade Bengt återvänt
ensam för att förbereda båten inför våren och det blev ett glatt återseende.
Eftersom påsken stod för dörren passade vi på att invitera Bengt till påskmiddag
ombord på Eilean. Minsann hade vi inte en liten burk sill till förrätten också!
Vi blev kvar i Almerimar längre än vi tänkt oss då vädret var litet blåsigt och jag hjälpte Bengt med att torrsätta Destiny som behövde ny omgång bottenfärg. Som tack för hjälpen bjöds vi sedan på en förnämlig krogmiddag av Bengt.
Men
Almerimar har sina begränsningar i längden då orten
inte är en stad i egentlig mening utan bara består av en jättemarina med några
hotell och semesteranläggningar. Utanför bebyggelsen tog plaståkrarna vid igen.
Så när vinden tillfälligt avtog passade vi på att förflytta oss den korta biten till Aguadulce, inte långt från Almeria.
Även om Aguadulce var en ganska ful och charmlös håla hade orten i alla fall fördelen av att vara en mindre stad där spanjorer faktiskt bor. Men marinan var av det sedvanliga Medelhavssnittet, kringgärdad av barer och restauranger och med en koloni av bofasta båtmänniskor, huvudsakligen engelsmän. Här träffade vi det svenska paret Arne och Maud som under vintrarna i flera år bott ombord i hamnen. De hade den stora vänligheten att med sin bil erbjuda oss skjuts till grannortens stora köpcentrum.
I Aguadulce stannade vi i flera dagar och väntade in bättre väder då vi tänkte oss att göra ett långben, klara av ytterligare en trist bit av kusten och gå direkt till Cartagena, en sträcka på 130 sjömil.
Slutligen, på eftermiddagen den 3 april, skulle vi kasta loss. Vädret verkade lovande för en nattsegling till Cartagena en sträcka som vi räknade med skulle ta minst 20 timmar.
Efter en lunch på staden packade vi i ordning båten, sjöstuvade och fyllde på vatten. Sanna stod på kajen och vek ihop våra cyklar och jag var på ett kort besök på vår toalett när jag hörde ett mystiskt ljud. Det lät som en dov duns, eller smäll, som på något sätt kom underifrån, upp genom vattnet. Jag hann inte mer än börja reflektera över vad det kunde vara innan jag hörde Sanna skrika något obegripligt från kajen. Röstläget var däremot sådant att det inte rådde någon tveksamhet om att nu var det allvar, och med öppen gylf rusade jag upp på däck.
Så fort jag visat mig ropade Sanna åt mig att jag skulle hämta eldsläckare, och innan jag ens registrerat vad som hänt vände jag ner igen och ryckte åt mig två eldsläckare som jag langade iland till henne!
Då såg jag hur det kom brandrök ur nedgångsluckan från den engelska vinterliggande båten som låg bortom vår närmaste granne, och hur den gamle mannen som bodde ombord stapplade i land med ansikte, armar och händer svedda av eld!
Sanna hjälpte den gamle mannen och flera människor kom springande för att hjälpa till och jag rusade ombord på den engelska båten med eldsläckare, orolig för att branden skulle få fäste, vilket kunde vara förödande i den trånga marinan.
Det hela var ganska otäckt, då båten var helt rökfylld inuti, och utifrån var det omöjligt att se var någonstans det brann. Att tömma brandsläckaren på måfå genom nedgångsluckan var meningslöst, så det var bara att ge sig ner i den rökfyllda båten och hoppas på att inga brandfarliga vätskor eller någon gasflaska var i närheten och kunde ta eld eller explodera. Väl inne i båten var omöjligt att andas, men genom röken kunde jag se eldsflammor från ett par olika ställen, dels från kartbordet, dels från beklädnaden kring mastfoten och från några sjökläder som hängde på en krok. Elden gick snabbt att släcka med den pulversläckare jag hade med mig och jag rusade upp på däck för att få luft. Därute hjälptes Sanna och flera andra båtägare åt med den brandskadade mannen, han låg ner och med hjälp av kallt vatten från en slang försökte de kyla ner hans brännskador. Han såg ut att vara ganska illa däran, med stora blåsor på huvudet och armarna och man hade redan ringt efter ambulans.
När jag fått i mig litet frisk luft gick jag ner i båten igen för att se om elden verkligen var släckt, vilket den var. Men för säkerhets skull kastade jag ut allt löst som brunnit och som fortfarande kunde tänkas glöda i sittbrunnen, och jag fann dessutom två lösa 2-kilos gasolflaskor, där av den ena dessutom blivit ganska upphettad – den åkte utan prut överbord!
Vi fick aldrig riktig klarhet i vad som hade hänt, den gamle mannen hade ropat något om ”the lamp” när han stapplade ur båten. Men någon lampa som hade exploderat såg jag aldrig, däremot en gasrefill-flaska för tändare som var helt uppfläkt. Kanske hade han hållit på att fylla på något med den, kanske vid öppen eld och refillflaskan hade exploderat – smällen som hördes genom vattnet. Förmodligen fylldes kajutan av en stor eldslåga när gasen exploderade som svedde den gamle mannen och antände diverse brännbart.
Historien
gav en litet tragisk eftersmak. Av de övriga engelska vinterliggarna fick vi
höra att de såg på den gamle mannen med visst löje, han påstods lida av Alzheimers
och var 78 år gammal och helt ensam. Han hade ägt båten under några år och hela
tiden talat om att ge sig iväg, men varken mannens eller båtens skick var sådant
att det var realistiskt. När nu mannen körts iväg till sjukhuset låg hans båt
olåst, och i sittbrunnen satt hans stackars chockade och uppskrämda hund och
gnydde.
Då
var det roliga över - och en del av de bofasta seglarna började ”dra sig undan”.
Deras landsmans öde var inte deras business, och det var för mycket begärt att
man frivilligt skulle ställa upp och ta hand om hans hundkrake och titta till
hans båt tills han kom ut från sjukhuset. Inte verkade någon av hans landsmän
heller vara särskilt benägen att ta reda på om han kunde tänkas ha några anhöriga
och underrätta dem. Först när vi, som tydligen ansågs ha fått något ”ansvar”
visade att vi bara var på genomresa och tänkte kasta loss verkade några av de
vinterliggande grannarna besinna sig och komma överens om att åtminstone se
till hunden och båten de närmaste dagarna. Så det var med blandade känslor och
rätt matta efter dagens chockartade händelser vi slutligen kastade loss och
satte kursen mot Cabo de Gata och sedan vidare mot Cartagena.
Första timmarna hade vi ingen vind alls, men när vi närmade oss Cabo de Gata
började det blåsa från NO – helt fel håll. Med ett nödrop kunde vi under motor
och segel hålla höjden mot udden i den ökande vinden. Ett slag var vinden uppe
i 5 Beaufort och vi började tveka inför att gå i över
100 sjömil i hård motvind. Men eftersom det i stort sett inte fanns några andra
hamnar innan Cartagena, och alternativet var att vända och gå tillbaks 10 sjömil
till Almeira stod vi på. Vilket var tur, för då vi
hade rundat udden och ställt kursen rakt mot Cartagena dog vinden ut nästan
helt, och det blev motorgång hela sträckan.
Nästa dags förmiddag, efter en händelselös resa kastade vi ankar i en liten klippomgärdad vik alldeles utanför Cartagenas hamn. Vi låg kvar för ankare hela dagen och följande natt utan att gå iland, tog igen förlorad sömn, slöade och läste, skönt vaggade av dyningen.
Följande
dag ser vi ett segel komma mot oss, det visar sig vara den holländska aluminiumkuttern
”The Ferryman” som vi stött på från och till under
resan, bl.a i Olhaõ och i Guadianafloden. The Ferryman sökte
sig in i Cartagenas hamn, och något senare lättade vi ankar och följde deras
exempel. Cartagenas hamn är en stor historia i tre delar, dels en modern, stor
kommersiell hamn med roro-ramper och containerterminaler,
dels en flotthamn som är stängd för civilister och slutligen en äldre stadskaj
med bredvidliggande marina. Vi följde The Ferrymans
exempel och lade oss vid stadskajen – vi hade inget
omedelbart behov av marinans faciliteter som el och vatten, så här skulle det
minsann inte betalas hamnavgifter i onödan.
Cartagena visar sig vara en mycket märklig stad med ytterst gamla anor. Den
grundades av kartegerna redan på 200-talet före Kristus
och sedan dess har både romare, visigoter och morer
häckat här. Framför allt från den romerska epoken finns det mängder av lämningar,
bl.a en ganska välhållen
teater.
Men märkligast är den yngre bebyggelsen. I stort sett verkade en tredjedel av
bebyggelsen vara riven, istället var där snårbevuxna ödetomter, ibland jättelika
områden som sträckte sig över flera kvarter. Nästa tredjedel bestod av övergivna
och igenbommade hus i varierande stadium av förfall. Den sista tredjedelen var
antingen hårdrenoverad, nybyggd eller under nybyggnation. Det verkade som staden
genomgick en gigantisk föryngringsprocess som påbörjats för decennier sedan
och sedan tappat tempo. Eller att stadsarkitekten helt fördruckit
sig på Rioja...
Man fick väldigt konstigt intryck när man gick på en påkostad och exklusiv shoppinggata
och på ett ögonblick byts stål och glasfasaderna med Gucci och Armani ut mot
en ödetomt med avskräde där gräs och tistlar växer.
Hursomhelst var staden charmig med mycket sevärt så vi beslutar oss för att
stanna i två nätter. Men efter första natten vid stadskajen kommer polisen och jagar iväg oss. Här är det minsann
förbjudet att ligga, vi måste omedelbart gå till marinan, eller försvinna ut
från hamnen.
Så det var bara att krypa till korset och gå in i marinan där personalen var
förvånade över att vi fick ligga en hel natt vid stadskajen, normalt brukar polisen dyka upp omedelbart efter
att någon lagt till där.
Men nu började det närma sig dagen då Matros Ulf Rabe skulle mönstra på i Torrevieja och väderprognoserna talade om kommande hårda vindar så vi kastade loss och seglade norrut för att inte riskera att bli inblåsta. Seglade förresten, det började bra med en god halvvind, som vred emot och dog ut... Så det blev motorgång igen.
Torrevieja är en stor hamn, åtminstone till ytan och det går utmärkt att ankra där. Så i två dagar låg vi för ankar rakt under en lågtryckspassage i regnskurar med hårda, byiga vindar, upp mot 20 m/s som vred varvet runt. Skönt med ett ankare som går att lita på!
Den tredje dagen hade vinden börjat avta, och vi tyckte att vi borde ta oss in till marinan för att få el och vatten så att vi kunde städa ur båten innan Ulf anlände. Så vi tog jollen och for iland till marinans kontor för att få en plats. Redan från vår ankringsplats såg vi många lediga platser. Trodde vi.
För här drabbades vi av den alltför vanliga spanska Medelhavsnjuggheten. Inte fanns det några ordinarie platser på 15 x 5 meter lediga, den storlek Eilean ”drar” enligt iberisk marinanomenklatur. Att det fanns ett halvdussin tomma platser längs med pirhuvudena spelade ingen roll. De platserna är inte ”ordinarie”. Inte heller var man intresserad att hyra ut någon av de dussintals lediga 25-metersplatserna till ett 15-meterspris. Nähä, dem skulle man minsann ha 55 euro/natten för. Vilket hade varit begripligt om det varit högsäsong och det lurat en flock penningstinna 25-metersyachter bakom horisonten. Men nu var det lågsäsong, och de enda som kom och gick i Torrevieja var vi och någon engelsk långseglare. Men den spanska osmidigheten segrade, och marinan miste en kund.
Istället fick vi turligt nog en plats i den närbelägna och mycket exklusiva Real Club Nautico. Förvånansvärt var, de debiterade oss bara marginellt mer än marinan skulle ha gjort! Vi betalade ”endast” 25 euro/natten trots extrem-posh reception i mahogny och mässing, funktionärer med revärer på den kortärmade vita skjortan och gigantiskt oljemålning i guldram av kung Carlos. Dessutom hade de vänligheten att ge oss den enda lediga platsen för 15 x 5-meterspris, trots att platsen var ägnad för 30-metersyachter och vi fann oss guppandes som en liten jolle mellan två enorma 80-fots yachter. Vår stormasttopp nådde upp till undre spridaren på var ena granne...
Så, sett ur spanskt marinaperspektiv kan man säga: Heder åt Real Club Nautico Torrevieja!
Men själva orten Torrevieja... Vad kan man säga mer än att den är en turisthåla och inget annat. På gatorna hörs mest engelska, tyska eller svenska, restaurangerna ståtar med menyer på flera språk och maträtter som sill & nubbe, yorkshirepudding eller eisbein. Viva España por favor! En lämplig sammanfattning av Torrevieja lyder som; skitfult & aptrist. Punkt.
Pappa
Ulf, som seglat med oss mellan Stockholm och Kalmar, hade trots det lite obekväma
livet ombord, fått mersmak för detta med segling. Under besöket kring nyår blev
det ju bara bryggsegling, då segling inte tillhör Ingers favoritsysselsättningar.
Nu ville han rymma hemifrån ett tag för att känna på lite saltstänk och vind
i håret.
Tyvärr gjorde vi honom direkt lite besviken, då han hade ställt in sig på en kryssning från Torrevieja, runt Balearerna till Barcelona. Men efter att ha läst på i den nya boken med hamnbeskrivningar över Balearerna, talat med andra seglare och studerat sjökorten, tappade vi lusten för Ibiza och Mallorca. Vi fattade beslutet att inte gå till Balearerna, utan ta oss upp längs kusten.
Det
är ohemult dyrt att ligga i marinor runt Balearerna, mellan 40 och 70 euro/natt
även under lågsäsong. (Toppnoteringen är 138 euro på Formentera!) Blotta tanken
på att bli inblåst en vecka i en marina för 60 euro/natten gav oss en tydlig
känsla av total konkurs. Återstår att ankra, vilket så här års kan ställa till
problem, då det nästan är omöjligt att få en något sånär säker väderprognos
även för 12 timmar framåt. Ankrar vi för nordlig vind kan man ge sig katten
på att det plötsligt blåser sydlig kuling. Att ligga för ankare innebär också
att det blir knöligt att ta sig i land för Pappa med skruttig rygg. Det är sannerligen
inte så lätt att ta sig i och ur jollen, speciellt om man inte har en kaj eller
brygga att tillgå, utan snabbt ska i/ur jollen mellan vågorna på en strand.
Tanken på att ligga och guppa för ankare i dåligt väder och bara vara hänvisad
till båtens få kvadratmeter i flera dagar tror vi skulle få den mest flegmatiska
typ att få nervsammanbrott. Och Pappa är inte flegmatisk av sig.
Man får heller inte glömma att vinter och vår är mistralsäsong, och mistralen kan i värsta fall blåsa under närmare en vecka, då det blåser NW med 20-30 m/s. Då pratar vi inte bara om några trista daga, isolerade för ankar, utan också om eventuellt missade flyg. Gunnars anm.
Hur
som helst hämtade vi upp Pappa på busstationen i Torrevieja på söndagen den 10 april.
I bagaget har han, förutom post och deklarationsblanketter, en efterlängtad
Gudbrandsdalens mesost och syrligt smågodis från Inger.
Kaviar och Rågrut har vi ju kvar i mängder efter Kruckenbergs
besök.
Helst
hade Pappa velat kasta loss direkt, men det blev till att vänta till på tisdag
då vi hade kulingvarning och vinden rakt emot. Det blev att lydigt installera
sig i hytten, plocka fram cyklarna och utforska närområdet kring den inte alltför
spännande orten Torrevieja. Jag lurade bl
a ut Pappa till en saltvattenslagun, där man skulle kunna skåda lite fåglar,
helst rosa flamingos. Det är först buss och sedan en nätt promenad för att komma
dit.
Inte såg vi något annat än tärnor och fiskmås, så det var bara att trava
tillbaka igen. Vi åt dock en god lunch vid stranden och kunde konstatera att
vinden kom från rakt motsatt riktning mot vad de sagt i rapporten. Det skulle
inte bli enda gången vädergubbarna och verkligheten inte var överens.
Nästa dag kastade vi i alla fall loss. Vi gjorde inga långetapper, utan tog
oss i makligt tempo till Barcelona på två veckor.
Kusten mellan Torrevieja och Benicarló, Costa Blanca och Costa del Azahar ser inte mycket roligare ut än vad det gjorde längs Costa del Sol. Här är turist-konglomeraten dock inte lika stora och de flesta orter innehåller också en riktig stad, inte bara turistanläggningar.
Naturen
är fortfarande enahanda – stränder och/eller ogästvänliga
klippor med dammig buskvegetation. Och så skräpet! Dessa förb...
sopor överallt!
Vad som nästan alltid är vackert är själva havet. Jag har aldrig varit med om ett hav som kan skifta i de mest fantastiska färger. På sina håll är det så klart vatten att vi ser botten trots att lodet visar på 16 meter!
Vår första natthamn, La Villa Joiosa, blir en trevlig överraskning. Liten, trivsam marina, mycket trevlig personal och en stad som inte alls så turistifierad som det mesta längs denna kust. Här skulle vi ha kunnat stanna flera dagar.
Nästa hamn blev Denia, som är en gigantisk marina,
men välfungerande och med väldigt flådiga duschar. Där kliver man in i sitt
eget stora, tjusiga duschrum och sätter igång allt - el, vatten, fläkt, dörrlås
- med hjälp av det lilla plastkortet. Mycket trevligt med
egen kuppe! Den lilla staden Denia hade en överraskande söt gammal stadsdel (ett par kvarter)
där vi hittade den utomordentliga restaurangen La Menta
med skämtglad tysk (tror vi) kypare som sett lite för mycket på Fawlty Towers.
Något som inte förbättrar vårt omdöme om västra Medelhavet är det lynniga vädret.
Det är nu rätt länge sedan vi fått en väderprognos som stämt med verkligheten.
Det gör oss lite osäkra och vi blir i ännu högre grad än tidigare försiktiga
generaler i seglandet. Längre etapper på ett-två dygn känns inte så frestande på detta hav som vi inte
riktigt kan bli vänner med.
På väg mot Denia, när vi rundar Cap de Sant Antoni, ökar vinden från de 10-12 sekundmeter vi behagligt slörat i sedan Cap de la Nau, till plötsliga 20. Nog för att vi väntat oss en ”udd-skjuts”, men denna vind håller i sig. Eftersom vi närmar oss hamn tar Gunnar ner storen och rullar in genuan, men vi gör ändå 6 knop för bara mesan. Rekord för mesanseglet!
Senare inser vi att det inte är helt ovanligt med denna slags eftermiddagskuling som tycks vara mellan sådär 16.30 och 19.00. Konstigt.
På vägen till Valencia hände slutligen det som vi egentligen väntat på sedan engelska kanalen! Vi kör in något i propellern!
För plötsligt går motorn ner i varv, vibrerar till, och båten liksom ”sätter sig på rumpan” för ett ögonblick. Jag sitter turligt nog alldeles bredvid gasreglaget och kan på ett ögonblick kasta in friläget. Efter att ha kontrollerat att inget syns släpandes efter båten, och att axeln går lätt att rotera åt bägge hållen för hand, håller vi tummarna och lägger försiktigt i växeln igen för att se vad som händer.
Turligt
nog går hon att köra både fram och back, men med tydliga vibrationer och farten
är 1 knop lägre vid normalt varvtal. Något har hänt och förmodligen sitter något
föremål fast kring propellern. Att dyka här ute på havet känns inte frestande,
det går en visserligen liten, men ändå dyning, och ha en båtbotten
som rör sig upp och ner ovanför sitt huvud när man dyker känns inte kul. Då
det inte var med än dryga 10 sjömil kvar till Valencia beslutar vi oss för att
linka in dit och dyka i skydd av hamnen istället. Så när vi förtöjt vid en brygga
sätter jag på mig våtdräkten, vattnet är inte mer än 15-16 grader och dyker
ner under båten. Runt propellern sitter virade sjok av söndersliten plastpressenning
och som var väldigt lätt att få loss. Förmodligen hade vi kört in i ett ganska
stort pressenningsstycke, därav
varvtalsfallet och känslan av att båtens akter drogs ner. Men propellern och
propellerkniven hade nog rivit sönder pressenningen
och kvar blev bara de små bitarna jag enkelt fiskade upp. Skönt att det var
snabbt fixat och att inget var skadat. (Gunnars anm)
Valencia kan man som seglare hoppa över. Svindyrt och dåligt. Det har väl antagligen stigit dem helt åt huvudet att Schweizarna om två år ska försvara sin Americas Cup-titel här. Flera lag låg redan nu i hårdträning, och vi såg italienarnas båtar på nära håll när vi var på väg in. Där gick det undan! I en marina som tar 40 euro under lågsäsong och som ska härbergera Americas Cup 2007 förväntar man sig åtminstone lite stil. Duschar och toaletter var här på bottennivå när det gäller grad av snuskighet, det fanns ingen som helst information eller annan service att tillgå när vi anlände, det tog Gunnar halva kvällen att ens hitta hamnkontoret, trots att han frågade flera personer! När han väl lokaliserat det var ingen där. Pappa blev så ilsken att han genast författade ett brev till ledningen för marinan – dock på svenska. Detta håller vi nu på att översätta till engelska innan det ska skickas iväg.
Det är dessutom rätt långt till själva staden. Synd, för Valencia lär ju vara en trevlig stad. Men det går ju bra att åka dit med tåg från någon annan, trevligare hamn i närheten. Vi packade oss i alla fall iväg direkt nästa morgon när vi ovilligt hade betalt för det tveksamma nöjet att förtöja vid deras skruttiga ponton med sina äckliga förtöjningslinor.
När
vi seglat några timmar från Valencia och närmar oss nästa hamn ser vi mörka
moln torna upp sig längs kusten. Först ser det ut som ett vanligt åskväder på
land, men snart blir hela himlen blygrå och åskan drar ut över havet. Åskan
behagar vara just där vi är och vi försöker styra undan, innan vi inser det
lönlösa. Häpna tittar vi på skådespelet när hela himlen blir gråsvart, och plötsligt
solen tittar fram ur en osannolik glipa och färgar molnen djupt blågrå, medan
vattnet är ljust grön-turkost. Det är lite otäckt med blixtarna som slår ner
runt oss, men otroligt vackert! Vi har tur, det värsta kommer inte över oss
och ganska snart drar ovädret vidare österut.
Puerto de Burreana var inte särdeles upphetsande. Här letade vi upp en i och för sig rätt trevlig liten krog för att få oss lite tapas till livs, Pappa skulle bjuda. Som språkrör på det spanska tungomålet tog jag mig friheten att beställa ett antal smårätter, bl a de helt färska räkor (de låg där och sprattlade ömkligt bakom disken) som grillas någon minut. Mums! När vi sedan fick notan insåg vi att denna lyx – tre räkor var – kostade Papps 25 euro!! Hela notan gick på över 70 euro... för lite tapas och ett par öl. Rena rånet! Vi blev här brutalt påminda om att fisk- och skaldjurspriserna här i Medelhavet är något helt annat än vid Atlantkusten.
I övrigt tycker vi nog att de marinor vi övernattar i är trevliga. Puerto Oropesa är en sådan. Staden är vid första påseende en stor och inte alltför upphetsande turistanläggning med gigantiska lägenhetskoplex. Men ger man sig över på andra sidan järnvägen, kommer man till den egentliga staden med en ganska charmig äldre stadsdel. Vi tog oss upp till de i och för sig hårt restaurerade och tillintetsägande resterna av en gammal medeltida borg, där man till vår häpnad smällt upp stadens alla radio-,tv- och mobiltelefonantenner. Var annars får medeltida monument fungera som mastfundament?
Benicarló är en utmärkt bunkringshamn. Här finns en jättestor Mercadona (Mercadona är en bra supermarché-kedja, Gunnars anm) nära hamnen. Gunnar hade återigen drabbats av en envis förkylning som inte ville ge sig. Pappa och jag tog cyklarna och utforskade staden i strålande sol. Staden är rätt stökig och lite förvirrande, men inte alls utan charm. Efter rundturen slår vi oss ner för att släcka törsten med lite sangria. Vi har beställt en halv liter, men får in en karaff som rymmer mer än en liter. På min fråga envisas servitrisen med att detta är en halv liter, så det är bara att slörpa i sig. Och gott var det.
Rejält
sangriasnurrig är det sedan inte helt lätt att ta sig till supermercadon
för att handla, ännu svårare att cykla hem till båten med all mat. Men vi kommer
lyckligt hem och kan äta en kalasmiddag på Gunnars vitlöksräkor
och foreller med hemgjord hollandaise-sås. Konstigt
nog gick det att få ner lite vitt vin till, också...
Vi
stannar här en dag för att Gunnar ska kunna kurera sig lite och för att Pappa
och jag ska kunna cykla iväg och titta på Peñiscola, som ligger 7 km söderut och som vi seglat förbi
innan vi gick in i Benicarló. Här finns fina cykelbanor
och det är helt platt, så det är lätt att ta sig dit. Peñiscolas gamla stad består av en muromgärdad halvö (tidigare
var den helt omgiven av vatten) krönt av en magnifik borg. Här finns spår ända
från Fenicierna och den nuvarande borgen byggdes av Tempelriddarna på en äldre
morisk borg. Här huserade en av de mer eller mindre erkända Avignonpåvarna - Benediktus XIII,
alias Pedro de la Luna - i början av 1400-talet, efter att ha blivit ivägjagad från Avignon. Denne man blev nästan hundra år, rätt
beundransvärt för en påve i denna mycket oroliga tid för kristenheten.
Enligt turistbroschyren skulle denna borg vara Spaniens näst mest besökta monument efter Alhambra i Granada, men det har jag faktiskt väldigt svårt att tro på.
Denna
lilla halvö ligger dock mycket vackert och de smala gränderna är trevliga att
promenera på. Intrycken störs tyvärr lite av det myckna turistkrims-kramset
som säljs i vartenda gathörn.