Knappt hade vi avslutat vår frukost när en bil från holländska tullen dyker upp på kajen och undrar om vår sista hamn före Vlissingen. Efter att ha frågat de obligatoriska frågorna om huruvida vi har något att förtulla, och flyktigt kontrollerat pass och skeppspapper tackar de för sig och vi kan kasta loss. Med en disig sol lysande på oss går vi in i Walcheren kanal som förbinder Wester- och Osterschelde, de västra och östra delarna av floden Scheldes stora delta. Efter ett par broar, som öppnas utan någon väntetid att tala om kommer vi till den lilla staden Middelburg. Visserligen lär Middelburg vara sevärd, men vi vill gärna komma litet längre, så vi stannar bara till helt kort vid en båttillbehörsaffär (till skillnad från Erlandsons Brygga därhemma har den holländska kollegan faktiskt en riktig brygga att förtöja vid) och köper årets upplaga av farledbeskrivningen för ”Staande Mastroute”. Visserligen har vänliga holländare vi tidigare träffat redan skänkt oss kartor med information för rutten, men vi tycker att årets upplaga kan vara värd att ha, då den innehåller den senaste informationen om alla broöppningstider.
Efter ett par timmar kommer vi till Veerse Meer, ursprungligen en arm av Schelde-deltat men som numera är en damminnesluten insjö. Där stannar vi ett par timmar i den charmiga och dockskåpssöta byn Veere för litet sightseeing. Veere är fullt med turister och mitt i byn har man arrangerat någon slags hästutställning kombinerat med tornérspel. Vi kikar på de vackert utsmyckade hästarna med flätade manar och svansar och passar också på att äta en typisk holländsk snabblunch – friterad fisk från ett gatukök. Inte helt fjärran från britternas fish & chips, ungefär lika gott och minst lika fiberrikt, fettsnålt och nyttigt...
Sedan går vi vidare längs Veerse Meer. Det är ju lördag, varmt och fint väder så sjön är fylld med osannolikt många segel – alla holländare med båt verkar vara ute! Mot kvällen ser vi en av de iordninggjorda kostnadsfria övernattningsplatserna för fritidsbåtar som holländarna så generöst kantar sina inre vattenleder med. Här har man anlagt några bryggor vid en liten artificiell ö, med prydligt klippta gräsmattor, en grillplats, soptunna och en Bajamaja. Vi nosar oss försiktigt ut från den bojade farleden, här är det väldigt grunt, knappa 2 meter och går mot ön. Efter att ha passerat ett litet sjömärke på fel sida och mjuklandat i en dybank hittar vi så småningom rätt och kan förtöja, med knappt 1 dm under kölen. Den lilla hamnen blir snart full av övernattande båtar, förutom holländarna ser vi många belgiska båtar. Tydligen har många belgare sina båtar permanent här kring Schelde-deltat, där det finns skyddade vatten att segla i till skillnad från deras egen tråkiga och oskyddade sandkust.
Nästa dag fortsätter vi över de olika armarna och vikarna i Schelde-deltat. Landskapet är flackt och ganska oinspirerande och vattnet mestadels väldigt grunt utanför de bojade farlederna. Trafiken är tät, förutom alla söndagsseglare går här en intensiv kommersiell trafik med både stora flodpråmar och havsgående lastfartyg. Vi passerar flera broar och några slussar, vår väg går omväxlande i tidvattenslösa innervatten och omväxlande i öppna havsvikar. När vi kommer till den lilla hålan Willemstad beslutar vi oss för att stanna för natten. Willemstad har flera andra seglare rekommenderat och vi krånglar oss in genom den smala, smala kanalen in till den helt osannolikt trånga inre hamnbassängen där vi förtöjer utanför en stilig Grand Banks motorbåt med ett trevligt holländskt par ombord. Willemstad är precis lika putti-nuttig som man förväntar sig av en litet större holländsk by. Där finns den obligatoriska väderkvarnen (komplett med satta segel och roterande vingar) och trappstegsgavlarna på husen som lutar än hit, än dit och varje kvarter är omgärdat av små, små kanaler. Vi promenerar runt, kikar och avslutar dagen på en trevlig och prisvärd restaurang.
Norr om Willemstad upphör Schelde-deltat och vi går in i de egentliga kanalerna. Här i söder, i närheten av industri- och hamnstäder som Rotterdam, är kanalerna stora och breda med en intensiv pråmtrafik och vi passerar många industrier och kommersiella hamnanläggningar. Så omgivningarna är inte särskilt upphetsande utom i de gamla städerna Dordrecht, Gouda och Haarlem som vi besöker i tur och ordning.
En stor fördel i att färdas med båt i Holland är att man än idag låter sjöfarten stå i samhällets centrum. Man inte har fallit för ”utvecklingen” och satsat ensidigt på landsvägstransporter. Istället är pråmtrafiken livlig och pråmar i alla storlekar och med all slags last far kors och tvärs genom landet. I Holland öppnas också de tätt trafikerade landsvägs- och motorvägsbroarna i stort sett kostnadsfritt och utan längre väntan även för en ensam segelbåt. Dessutom låter man fritidsbåtarna gå ända in i sina historiska städers centrum och förtöja där. Väljer man att ligga vid någon stadskaj utan någon service är det oftast helt gratis, men väljer man istället en iordninggjord förtöjningsplats för fritidsbåtar med el och vatten kostar det sällan mer än mellan 7 och 15 €/natt. Skulle Stockholm anta samma princip betydde det att man låg gratis vid t.ex Blasieholmskajen eller Strandvägskajen, och vid Skeppsbron skulle det finnas pontonbryggor med el och vatten för runt 100 kronor/natten. Istället ligger de enda tillåtna gästplatserna ute på Djurgården, där man betalar sådär 200-300kr/natten med el och tvingas åka buss eller färja till city.
I Dordrecht ligger vi i Nieuwe Haven, där Kungliga Rodd- och segelföreningen har gästplatser som kostade oss 14,50 € natten. Här ligger man alldeles mitt i centrum, omgiven av trappstegsgavlar, historiska skepp och små lyftbroar. Vi stannar två nätter i Dordrecht, här finns så mycket att se. Vi går på museum, kikar på ”Groote Kerk”, den gamla katedralen och när vi inte vandrar runt tar vi jolleturer in till de smala och grunda innerstadskanalerna.
Från Dordrecht far vi sedan vidare till Gouda – oststaden. Vi blir litet tveksamma om var vi kan ligga, den marinan som finns utsatt på vårt kanalsjökort ligger i en trist, industriell förortsmiljö långt från staden. Så vi ”prejar” en lokal motorbåt och frågar dem om alternativa och bättre liggplatser. De svarar ”Följ oss!”. Och vi hänger motorbåten i kölvattnet genom en labyrint av allt smalare och grundare kanaler, genom flera små broar som alla öppnas en efter en, tills vi kommer till en smal, smal trädkantad kanal som bara håller runt 1,8 meter. Där kan vi förtöja med kölen i dyn och riggen inkörd i trädens grenverk precis mitt i stadens centrum för 7 €/natten.
Gouda var kanske inte fullt lika charmig som Dordrecht, men kanske börjar vi bli litet mätta nu – alla holländska städer med bebyggelse från 15-1600-talet påminner mycket om varandra. Höjdpunkten var nog katedralens (Groote Kerk) alla praktfulla och fantastiska fönster som delvis härstammar från 1500-talet och överlevt alla krig sedan dess. Tursamt nog verkar det som att Goudas beslutsfattare hade långt bättre förstånd och framsynthet än de flesta europeiska stadsmän och regeringar under 1930-talet. Redan 1936 anade man den kommande katastrofen och alla fönster plockades ner för att magasineras på säker plats inför det som komma skulle...
Efter att ha lämnat Gouda kom vi till Haarlem väldigt sent på kvällen, återigen guidade av trevliga och hjälpsamma holländare. Vi hade egentligen inte räknat med att hinna till Haarlem på en dag, men när vi träffar på en holländsk segelbåt bara ett par timmars gång från staden och frågar dem om tips på bra natthamn föreslår de att vi skall hänga på dem ända till Haarlem, dit vi kommer i kolmörker vid 22-tiden. Vi finner en ledig kajsnutt alldeles vid stadens centrum och förtöjer för natten med våra tampar löpande kors och tvär mellan parkerade bilar. Under frukosten morgonen därpå ser vi plötsligt hur en herrelös motorbåt kommer drivande med strömmen. Den törnar emot några bopråmar på kanalens motsatta sida, där en äldre man kliver ombord för att försöka stoppa båtens drift. Men oturligt nog hinner han inte med i svängarna och innan han fått en tamp iland har båten drivit ut i kanalens mitt, nu med mannen ombord. Så jag sjösätter jollen och ror ut till mannens undsättning och bogserar ekipaget till kajen. Vi kommer senare att få erfara varför motorbåten kom drivande av sig själv...
Efter frukosten flyttar vi oss litet längre in i stadens centrum där det finns en kaj med eluttag för gästande båtar. Vi tillbringar dagen med att vandra runt i Haarlem där katedralen, St. Bavo, återigen visar sig vara höjdpunkten. Där finns en av Europas mest berömda orglar, byggd 1738. På dess över 5000 pipor har storheter som Mozart och Händel spelat och än idag hålls regelbundna konserter med kända organister. Under vårt besök hade vi förmånen att höra någon spela litet förstrött på orgeln, sannolikt i syftet att kontrollera dess funktion. Om orgelns klang är imponerande så står inte dess utseende långt efter! Den är ett fantastiskt vackert och imponerande bygge med alla sina majestätiska pipor och vackra figuriner.
Nästa dags morgon, när vi skjuter upp ruffluckan och kikar ut på världen utanför får vi förklaringen till två saker. Dels varför så många kanalmotorbåtar i såväl Holland som Frankrike förtöjer med så många linor, alla hårt snurrade kors och tvärs flera varv runt kajens pollare och knutna med många hårt åtdragna komplicerade knopar – ett fenomen vi flera gånger undrat över. Förtöjningarna ser oftast ut som ett enormt overkill med tanke på det stilla vattnet i skyddade kanaler! Dessutom får vi det troliga svaret på mysteriet med gårdagens motorbåt på drift.
Vår tyske motorbåtsgranne berättar nämligen att han vaknat till av något oljud vid 6-tiden på morgonen. När han kikade ut såg han Eilean på väg att driva ut från kajen med alla förtöjningstampar hängde ner i vattnet, kvar iland var bara elkabeln! Han hade haft vänligheten att rusa ut på kajen, dra in Eilean och lägga tillbaks förtöjningslinorna. Jag blir mycket förvånad, hur kan öglorna på fyra förtöjningslinor utan vidare bara hoppa av kajens 30 cm höga gjutjärnspollare? Dessutom i en stilla kanal?! På detta sätt har vi alltid förtöjt, utan problem! Vår granne fortsatte att berätta och gav oss gåtans lösning – glada ungdomar på väg hem från krogen eller någon fest! Tydligen är det vanligt att roa sig med att peta av förtöjningarna på båtar man passerar! De båtägare som ofta ligger längs stadskajer har lärt sig att förtöja med krångliga och komplicerade arrangemang och vissa kompletterar t.o.m. med kättingar och hänglås! Man lär sig alltid något nytt! Inte minst att vi båda tycks sova tungt...
Under den här resan genom Holland beslutar vi oss för att strunta i Amsterdam. Vi tillbringade ju några dagar där förra sommaren och nu känns det som att vi bör snabba på, vi har ju begränsat med tid kvar. Så efter att ha lämnat Haarlem går vi vidare, förbi Amsterdam och lägger oss för ankar för natten utanför byn Marken i Markermeer, en del av innanhavet IJselmeer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att försöka stanna någon dag i Enkhuizen, detta gamla samhälle som en gång varit en betydande utsjöhamn vid havsviken Zuiderzee. När Zuiderzee på 1930-talet snördes av med dammar och blev till sötvattenshavet IJselmeer tappade Enkhuizen mycket av sin forna betydelse.
Från ankringsplatsen vid Marken fick vi en fin kryssbog över Merkermeer och gjorde god fart på en stadig kurs mot dammen och den sluss som avskiljer Merkermeer från IJselmeer. Efter att tag observerar vi hur en till en bostad ombyggd 30 meter lång pråm långsamt kommer ikapp oss och tycks ha en skärande kurs. Men eftersom vi går för segel och pråmen dessutom utan tvekan är ett upphinnande fartyg behåller vi vår kurs och utgår från att pråmen så småningom girar något, för att gå akter om oss. Som bostadspråm betraktar vi den även som nöjesfartyg som inte seglar för brödfödan och här ute på öppet vatten är den inte på något vis hämmad av sitt djupgående eller storlek.
Men inte väjer den! Istället närmar den sig alltmer och snart är vi i en situation där pråmen avger en lång signal – flytta på er annars prejar vi er! Vår enda möjlighet att undgå kollision är att tvärt kasta om ratten och gira babord mer än 90 grader. Med nöd och näppe går vi akter om den segelbåt på vår läsida vi just seglar om. En båt, mot vilken vi är väjningsskyldiga. Jag uttrycker min frustration och ilska mot den hänsynslöse pråmskepparen genom att gestikulera med armarna och göra en ”uppgivenhetsgest” och samtidigt ruska på huvudet. Vilket jag inte skulle gjort! För pråmskepparens svar blir att han sticker huvudet ur sin hytt och gör den klassiska gesten med långfingret! Då rinner sinnet på mig! Kan han vara oförskämd, kan jag betala med samma mynt! Jag reser mig upp, vänder ryggen mot honom och gör en ännu mer oförskämd, provocerande och förödmjukande gest. (Ja, jag vet att ni är nyfikna, men jag tänker inte berätta vad jag gjorde...) Den gesten kunde pråmskepparen inte överträffa, istället visar han att pråmen trots allt går att manövrera– om han bara vill! För han vrider om sin ratt och med full fart framåt sätter han kursen rakt mot vår styrbordssida samtidigt som han gapar och skriker otidigheter! Vi kunde bara undgå att bli klyvna på mitten genom att snabbt starta motorn och med full gas sno förbi hans för med bara ett par meter tillgodo! Lyckligtvis upprepar han inte sitt ramningsförsök, om inte annat insåg han väl att det är lönlöst att försöka, då vår manövreringsförmåga är så oerhört mycket bättre än hans, dels kanske han också förstod att det skulle se lite illa ut att jaga oss inför ögonen på 100-tals landsmän som utnyttjade det fina söndagsvädret och seglade runt på Merkermeer. Så gapandes något om ”....go home” fortsätter han sin gamla kurs och vi kan så småningom stänga av motorn och göra det samma – ganska chockade.
Nu kommer naturligtvis Sanna kommentera det jag skrivit och tala om män, prestige, adrenalin, upptrappning, provokation och liknande tjejiga klokheter. Och visst, på ett vis har hon har rätt, hade vi utan vidare väjt undan och låtit honom gå vidare på sin kurs hade vi sluppit upptrappningen till något som kunde ha slutat illa. Men jag blir förbannad på en sådan typ som tror sig stå över alla regler och förnuft och dessutom anser sig ha rätten att vara oförskämd mot dem som dristar sig till att protestera mot hans egensinniga framfart.
I Enkhuizen som vi anlände till sent på eftermiddagen blev vi väl mottagna och anvisade plats av hamnkaptenen som kom ut och mötte oss i en liten motorbåt. Besöket i Enkhuizen hade vi planerat sedan länge, dels för att staden i sig lär vara sevärd, dels för att i Enkhuizen finns ett stort museum, ett slags hembygdsmuseum med utställningar som handlade om Hollands historia och den ständiga kampen mot havet. Här finns avdelningar som beskrev och visade tekniken kring invallningen av land och kampen mot ständiga översvämningar. Dessutom har man byggt upp en hel by av hus som flyttats från olika delar av landet för att kunna bygga upp ett fiske- och hamnsamhälle, komplett med kyrka och allt som det såg ut innan Zuiderzee på 1930-talet vallats in och blivit sötvattenshavet IJselmeer. Man kommer osökt att tänka på Skansen, med sina ”flyttade” hus och miljöer. Men skillnaden är avsevärd, det hela är så mycket mer trovärdigt gjort och verksamheterna är i minsta detalj välbevarade. Vad sägs om en fungerande ångtvättinrättning där man fortfarande tvättar kläder med en pysande och stånkande ångmaskin som driver ett antal ålderdomliga tvättmaskiner med piskande läderremmar från takmonterade axlar – ungefär som i inslaget Tomtens Verkstad från Kalle Ankas jul – inget för moderna tiders skyddsombud. Fascinerande att se!
Tyvärr anlände vi till Enkhuizen en söndag, och vår guideboks uppgifter om att museet skulle vara öppet även på måndagar visade sig vara felaktiga. Men vi tyckte att museet skulle vara så intressant att vi gjorde oss en slödag i Enkhuizen på måndagen och tog oss en heldag på museet på tisdagen, vilket vi inte ångrar.
Från Enkhuizen är det knappt 20 sjömil tvärs över IJselmeer till Lemmers, där den norra delen av kanalsystemet tar vid. I svag vind och dålig sikt, ja nästintill dimma, lämnade vi Enkhuizen och fick en fin men ganska långsam segling över det lugna IJselmeer. Trots att vi inget såg i vår lilla dimomgärdade ”bubbla” var det trevligt att i svaga vindar och stilla vatten glida fram i 3-4 knop.
I Lemmers tog vi ner och beslog seglen och fortsatte in i kanalerna igen. Natthamn tog vi efter några timmars kanalfärd vid en av de fina förtöjningsplatser för fritidsbåtar den holländska staten ordnat. Den här gången låg den bakom en låg ö som ligger i en bredare del av kanalen. Enligt farledsbeskrivningen skulle bryggan och leden in till den bara hålla 1,6 meters djup. Men som de rutinerade kanalseglare vi numera är, vet vi att en stark motor är jämförbart med en 20 centimeter mindre djupgående båt. Så trots att ekolodet bara visade mellan 1,6 och 1,7 meter gav vi ordentligt med gas och körde in bakom ön. Utan problem plöjde vi genom den mjuka dyn och kunde förtöja vid en fin brygga i något som nästan skulle kunna kallas vildmark. I varje fall vildmark på holländska - det var ju flera hundra meter till närmaste hus!
Från vår lilla namnlösa natthamnsö fortsatte vi genom de allt smalare och pittoreskare kanalerna i den del av Nederländerna som kallas Friesland. Snart kom vi till staden Leuwaarden och därmed var vi inne i kanaler vi redan gått förra året. I Leuwaarden stannade vi för ett kort lunchstopp och för att växla till oss litet fler euro-mynt, som behövdes för broavgifterna framöver i Friesland.
Så i strålande solsken gick vi vidare genom den vackraste och charmigaste delen av Hollands kanaler där idyllen fulländades när vi passerade en seglande tjalk. Man kan inte annat än beundra holländarna som så gärna håller sina traditioner levande – även i det lilla, privata formatet. Precis som förra året var här ingen kommersiell trafik och vid broarna sänkte brovakterna ner en holländsk träsko fäst i ett metspö där man lade mynten som täckte den låga avgiften. Natthamn tog vi i den oerhört söta lilla staden Dokkum, där vi stilenligt förtöjde rakt under en väderkvarn.
Från Dokkum fortsatte vi norrut tills vi kom till sjösystemet Lauwersmeer, men istället för att som förra året gå igenom slussarna som leder ut till Nordsjön vid Lauwersmeer, fortsatte vi genom kanalerna i nordostlig riktning. Vi tyckte att vi gott kunde passa på och göra hela sträckningen av den stående mastrutten och gå till ända till Hollands nordligaste hamn, Delfzilj. På ett vis var detta ett misstag då denna del av resan blev ganska ointressant. Kanalerna nordost om Lauwersmeer var ganska raka och trista, där de passerade genom ändlösa betesmarker fulla med kor. Här var vi i stort sett helt ensamma och mötte under hela dagen bara två fritidsbåtar och inte en enda pråm. Mot kvällen kom vi till den litet större staden Groningen som ståtade med massor av broar (inte mindre än 17 stycken inom stadens gränser) som alla skulle öppnas. Vi insåg att vi inte hade en möjlighet att hinna igenom före klockan 19.00 när brovakterna gick hem, så vi såg till att stanna för natten i en kanalsträcka som skar mitt igenom stadens centrum. Här låg vi fint och gratis vid en kaj men utan annan service än soptunnor. Groningen var väl inte så mycket att se i sig, större delen av bebyggelsen var från efterkrigstiden då staden bombats rätt kraftigt. Men till en viss del uppvägdes det av ett sjudande folkliv, då Groningen är en universitetsstad med massor av ungdomar på gatorna.
Från Groningen var det inte många timmars gång på en spikrak och trist kanal innan vi kom Delfzilj, där vi slussade ut i Nordsjön igen. I Delfzilj stannade vi en hel dag då det var ett tag sedan vi hade tillgång till el, vatten och internet-café. Däremot var själva Delfzilj inget att se, en stor petro-kemisk hamn och själva staden bestod bara av trist efterkrigsbebyggelse.
Nu, när vi åter blivit havsseglare var det dags att börja se och lyssna på väderprognoserna igen. Framför oss hade vi en jobbig och krävande sträcka då vi var tvungna att gå ut på Nordsjön igen och passera de grunda vattnen tätt utanför de otillgängliga Ostfrisiska öarna. Mellan Delfzilj och Cuxhaven är det 140 sjömil och det finns bara två hamnar som klarar vårt djupgående, Borkum och Nordeney. Borkum, på den tyska ön med samma namn passerar man när man går ut mot Nordsjön från Delfzilj och har en allvädershamn som kan angöras och lämnas oavsett av väder och tidvatten. Hamnen på den tyska ön Nordeney, som ligger på ungefär 1/3 av sträckan till Cuxhaven, är däremot knepig då inloppet är så grunt att man avråds å det bestämdaste att passera det vid pålandsvind över 8-10 m/s. Dessutom ändrar sig djuprännan genom sandbankarna ständigt och har man inte årets upplaga av korrigerade tyska sjökort kan angöringen snabbt bli farlig om sikten inte är så god att man tydligt ser alla bojar redan på långt håll.
Vädret verkade nu gå in i en litet mer ostadig fas, så när vi var mogna att lämna Delfzilj och Holland gick vi bara den relativt korta sträckan till Borkum där vi hade ett bättre utgångsläge att gå hela sträckan till Cuxhaven.
Söndagen den elfte september beger vi oss alltså mot Borkum, den västligaste av de Ostfrisiska öarna. Det är lite fascinerande att detta pärlband av öar förr utgjorde kustlinjen mot Nordsjön fram till någon gång på 1200-talet, då havet bröt igenom efter ett antal svåra stormar. Det hade varit intressant att segla mer bland dessa sandöar, men det låter sig inte göras med denna båt. Dessa farvatten kräver mer grundgående flytetyg.
I skymningen seglar vi in i Borkums tomma hamn. Här lider sannerligen säsongen mot sitt slut, det är bara en holländare och ett par tyskar som ligger där och skvalpar. Själva hamnen ser ut som om den sett sina bästa dagar, de skruttiga pontonerna (som är i skriande behov av nya träplankor) är fästade vid rostiga järnstolpar. Här finns inte mycket mer än ett Jachthavencafé och tre jättelika vindkraftverk. Runt hörnet ligger den större, kommersiella hamnen och ytterligare ett snäpp bort finns ett färjeläge. Stället ger oss känslan av trött öststatshåla, med sina trista efterkrigs-tegelbyggnader. Hamnen är väldigt grund såhär nära lågvatten, men den lösa dyn ger lätt efter för Eileans köl och snart blir vi välkomna av en vänlig, men något luggsliten hamnkapten.
Nej, till Borkum åker man inte för den vackra arkitekturen eller för ett sprudlande nattliv, precis. Denna ö är väl mest känd för sina enorma stränder och staden Borkum, som är en charmlös spa-ort med fula efterkrigshotell och en samling rätt deprimerande blandning av diverse konvalescenter och barnfamiljer i de lägre inkomstklasserna på surt förvärvad semester. Den magnifika stranden var dock fantastisk, kilometer efter kilometer av fin sand. En av strand-uddarna var reserverad för sälar, där låg 30-40 sälar och sov middag i solskenet. I den här delen av Nordsjön finns över huvud taget mycket säl, bra mycket större än de förskrämda stackare man kan se i Östersjön. De största vi såg var minst tre meter långa.
Det är ett säreget landskap där vindpinade strandängar tar vid där sanden slutar och för den fågelintresserade måste detta vara lite av ett Eldorado. Längs stranden mellan hamnen och staden växer mängder av vildrosor som nu bara hade några spridda blommor kvar, men det måste vara fantastiskt när de är översållade av rosor i alla olika rosa nyanser.
En heldag av promenader på ön tyckte vi kunde räcka, så på tisdagen var det dags att ta oss vidare mot Cuxhaven. Vi gör oss beredda att kasta loss direkt efter vädret på morgonkvisten, men blir tveksamma då vädergubbarna spår 7 Beaufort (14-17 m/s) under eftermiddagen. I och för sig inte rakt emot, men eftersom de lovar avtagande till 4 Beaufort nästa dag beslutar vi efter viss tvekan att stanna en dag till. Nordsjön vid Frisiska öarna är ju inte så skoj i friskare vindar. Detta blir tyvärr ett felbeslut. Inte sjutton blåste det någon kuling den dagen. Faktum var att det inte blåste ett enda dugg. Däremot ändrar de prognosen under eftermiddagen och vi får hård kuling i en vecka i stället. Sällan har väl den meteorologiska vetenskapen blivit så bespottad och förbannad som under dessa dagar på Borkum!
När man lever seglarliv finns det få saker som är så frustrerande som att fatta denna typ av ”felbeslut”, då man stannar i hamn inför en väntad kuling och ingenting händer, och man i stället blir inblåst i en vecka dagen efter. Hade vi gått till Cuxhaven under tisdagen hade vi gott och väl hunnit i hamn innan det började blåsa och sedan kunnat ta oss vidare i Kielkanalen eftersom det ju där inte spelar någon roll vad det blåser. Nu blir vi istället sinkade en hel vecka och tvingas (för njuttifjuttonde gången denna resa) att revidera våra resplaner. Nej, det blir nog inte tid till att gå genom Lilla Bält, besöka Köpenhamn och ta oss runt Skånekusten via Sundet. Onsdagen blev en svart dag, då vi resignerat kurade i kojen med en god bok. Trots våra böner till vädergudarna fick vi finna oss i att sitta här och glo fram till nästa måndag, den 19 september.
Ja, det finns ju begränsade möjligheter att roa sig på denna ö i regn och kuling. Vi läser och snickrar på hemsidan. När det är lite uppehåll promenerar vi, åker in till stan för att kolla vädret på Internet och för att Gunnar ska kunna kolla läget på jobbmarknaden och mejla alla gamla kontakter för att skaka fram någon form av försörjning när vi kommer hem. Faktum är att han här lyckas få ett intressant erbjudande, vilket ju onekligen känns bra. Det var i alla fall ett ljus i mörkret under vår fångenskap på Borkum.
(Vad Sanna glömmer bort i sin dysterhetsbeskrivning av vårt öde på Borkum är att vi faktiskt firade vår 5-e bröllopsdag här. Så på kvällen den 16 september snyggar vi till oss och stolpar hand i hand iväg till den lokala hamnrestaurangen där vi avnjöt en riktigt hygglig middag bestående av krabbcocktail till förrätt och grillad bergtunga som huvudrätt. Gunnars anm)
Så, äntligen kunde vi ge oss av! Klockan 9 på morgonen, så fort floden hade stigit så pass mycket att dyn i Borkums hamn släppt det mesta av sitt grepp kring köl och roder kastade vi loss och stävade med högsta fart ut mot havet. Nu gällde det att snabba på mot floden som forsade in längs Borkums sandbankar, ju tidigare vi kunde komma ut på själva Nordsjön desto längre tid skulle vi sedan få medström på vår färd österut längs de Frisiska öarna. Så i virvlande, sandgrumligt vatten gick vi tillsammans med en mängd holländska och tyska trålare förbi det legendariska Borkum Riff ut på öppet vatten där vi kunde sätta segel. Nu hade vi nästan 100 sjömil till Cuxhaven framför oss och om vi höll ungefär 5,5 knop i snitt genom vatten skulle vi komma fram till Elbes mynning precis när tidvattnet vände och floden och medströmmen in i Elbe började vid ungefär 21.30 på kvällen. Elbes mynning är tyvärr välkänd för sina besvärliga förhållanden – starka strömmar och en enormt kraftig fartygstrafik gör att tidsplaneringen måste vara den rätta. Tyvärr var vindarna mestadels i det svagaste laget, så vi hade svårt att med segel hålla de 5,5 knopen i snitt som krävdes. Under några timmar hade vi i alla fall såpass hygglig vind att vi kunde premiärsegla med mesanstagseglet satt och med totalt 120 kvm segel satta göra hyfsad fart. Men stora delar av sträckan tvingades vi ändå att motorsegla.
Passagen gick utan problem, vädret var varmt och soldisigt och frampå eftermiddagen fick vi oväntat besök av Basil – en duva. Plötsligt satt den bara där, på bridgedäcket och kikade in på oss med sina små gula ögon genom nedgångsluckan! Basil var en vanlig duva, fast med dubbla ringmärkningar, en på varje ben som därmed upphöjde den sig till en högre nivå än stadsduvor i allmänhet. Basil (namnet inspirerat av Fawlty Towers, vars samtliga 12 avsnitt vi nyligen skaffat på DVD och avnjutit om kvällarna) var en orädd och social typ. När den ätit sig mätt på bitarna av söndersmulat tyskt ”vollkornsbrot” och druckit det vatten vi erbjudit honom satte den sig precis vid nedgångsluckan och omväxlande slumrade och kikade på oss och våra förehavanden. Den verkade vara i det närmaste orädd och även om den inte tillät att vi tog på den, eller matade den så lät den lugnt oss att kliva över den eller sitta alldeles bredvid. Först trodde vi att den var helt utmattad och därför landade hos oss, men när vi såg den göra nyfikna rundor runt båten för att utforska däcket och alla skrymslen och vrår och med pigga ögon iaktta vad vi gjorde drog vi slutsatsen att den snarare var smart. Varför flyga när man kan åka båt, med helpension?
När solen gick ner dog vinden helt och vi tvingades beslå seglen så att de inte skulle slå i den svaga dyningen och när vi rundade sandbankarna vid Scharhörn och girade in i Elbes mynning var det redan kolmörkt förutom en stor nymåne. Snart fick vi också floden med oss som beräknat och kunde med god fart gå det sista 20 sjömilen in mot Cuxhaven. Fartygstrafiken var kraftig och trots att vi höll oss precis vid kanten av den med lysbojar otroligt väl utmärkta farleden kändes det som att det bara var metrar till de stora tankers och lastfartyg som oavbrutet passerade oss för färden upp mot Hamburg eller Kielkanalen. Allt gick bra men navigeringen krävde att vi bägge två hela tiden var uppmärksamma och engagerade. Att gå in här i mörker med hårt väder och dålig sikt vore inte kul! Basil, den slöfocken, hade kommit på att vår färd uppför Elbe i mörkret inte var särskilt upphetsande ur duvperspektiv och därför istället krupit ihop med huvudet under vingen tätt tryckt intill mesanmastfoten, där den lugnt sov trots allt vårt oväsen och ständiga spring över hans huvud.
Strax efter midnatt kunde vi äntligen gira in till Cuxhavens Yachthafen och trötta men nöjda lägga till vid samma pontonbrygga som i juli förra året. Vi byggde ett hus av några sittbrunnsdynor över den fortfarande sovande Basil, tog oss en kvällsmacka och gick ganska trötta till kojs.
På morgonen vaknade vi till av att vi hörde ljudet av Basils klor när han klampade runt på vårt däck och när vi lite senare gick upp för frukost satt han åter i sitt ”hus” av dynor och såg nöjd ut. Nu började vi nästan bli litet oroliga – hade han möjligen bestämt sig för att flytta in hos oss för gott? Vi var inte odelat förtjusta vid tanken, för vid det här laget hade vi upptäckt att Basil hade få eller inga övermän när det gällde att täcka Eileans däck med fågelskit...
Men, när vi efter frukost kikade ut igen var han borta. Huset var tomt och istället för att tacka oss för mat, husrum och transport hade han lämnat ungefär 684 fågelskitar på däck och i sittbrunnen. Trots detta önskar vi Basil lycka och välgång i hans fortsatta flygfärder, och det var kul att stifta hans bekantskap.
Jürgen Schumacher, hamnkaptenen i Cuxhaven och som gett uttrycket ”ordnung mub sein” ett ansikte, kom fantastiskt nog ihåg oss från förra året. Märkligt med tanke på att 1000-tals båtar måste passera här varje säsong. Vi stannade i Cuxhaven en hel dag för att handla upp oss på en massa stapelvaror och fylla förråden till bredden med vin och öl. Framöver var det tveksamt om vi skulle passera några större tyska orter, och i varje fall vin och öl är betydligt dyrare i Danmark. För att inte tala om Sverige...
Med ett visst vemod kastade vi loss från Cuxhaven och i total stiltje och varm sol gick vi med det sista tidvattnet för den här resan de 15 sjömilen upp för Elbe till Brunnsbüttel där vi slussade in i Kielkanalen – och lämnade de riktigt salta haven bakom oss.
Vi utnyttjade det fina vädret och stävade på så långt vi kunde (fritidsbåtar får bara färdas mellan solens upp- och nedgång) innan vi stannade för natten vid Gniselau, där en bikanal förbinder Kielkanalen med floden Eider. Nästa dag startade vi tidigt i morgondimmorna och kunde redan på eftermiddagen lägga oss i gästhamnen vid Holtenau – åter tillbaks i Östersjön.
Då vädret var varmt och soligt med måttliga vindar från SO kastade vi loss tidigt nästa morgon och hade en fin slör/halvvind över Kielbukten och sydvästra Östersjön och sent på eftermiddagen hade vi redan passerat södra delen av den danska ön Langeland och tog natthamn i RudkÝbing. Här kunde vi verkligen märka att säsongen var över. Förutom en dansk motorbåt var vi ensamma i hamnen och ingen brydde sig om att ta upp avgift trots att vi rundligt försåg oss med både el och vatten. RudkÝbing var en fin liten stad, och vår kvällspromenad slutade på ett litet kafé med matservering där vi åt varsin enormt goda hemgjorda hamburgare, nedsköljda med ett par Tuborg – förstås.
Nästa dag var det däremot slut med vindarna och solen hade gömt sig bakom tjockt dis, nästan rena dimman. Så för motor och utan att kunna se så värst mycket mer utom grått vatten runt båten fortsatte vi norrut längs Langeland till Smålandsfarvattnet där vi planerat att ta natthamn på VejrÝ.
VejrÝ hade jag besökt för nästan 20 år sedan och då var det ett vackert och märkligt ställe. På ön hade det funnits en liten by och flera jordbruk som alla i slutet av 70-talet helt hade övergivits. Att promenera på ön, se hur växtligheten sakta tog över gator och trädgårdar, hur kyrkogården växte igen och kika in i hus där delar av möblemanget stod kvar ingav en märklig ”efter atomkriget-känsla”
Nu var jag nyfiken på hur det hela såg ut 20 år senare, eller om några av de planer jag hört om att göra ön till en semesterort infriats.
Men när vi kom fram till hamnen, som var helt öde sånär som på ett par båtar, såg det nästan ut som på mitten av 80-talet. Redan då hade den varit ganska grund och nu höll den absolut inte mer än två meter, snarast mindre. De bryggor och kajer som fanns då hade nu bara blivit ännu mer ruttna och rostiga och det var med viss möda vi fann några pollare som höll för att förtöja vid. De flesta var så rostiga och satt så löst att man lätt kunde sparka loss dem! Vad som däremot var nytt, och litet oroande var ett par helt nya och blanka skyltar som talade om att hamnavgiften varierade mellan 130 och 250 kronor beroende på vart i hamnen man lade sig! Med tanke på hamnens bedrövliga tillstånd, och att servicen bestod i ett (1) eluttag med lös kabel som ringlade över sanden och som det möjligen kunde finnas litet ström i (funktionen kollade vi aldrig) verkade avgiften helt befängd. Det fanns heller inget vatten och flera skyltar krävde att alla sopor skulle tas med från ön, eftersom sophämtning inte ingick i avgiften. Hamnavgiften skulle erläggas hos tillsyningsmannen i ett hus som enligt beskrivning skulle ligga ett par hundra meter in på ön. Vi tänkte att detta med hamnavgiften är någon för oss obegriplig yttring av någon säregen dansk humor, möjligen kunde rimlig hamnavgift, på högsäsong röra sig om 25 kronor. Om ens det. Så vi traskade in på ön för att kolla läget. Efter 100 meter möter vi en kraftig medelålders man med rakat huvud och i blåställ dragandes på en fet tax. Jag frågar honom om han möjligen var hamnkaptenen? Jodå, det var han och han sade att hamnavgiften kunde vi betala i huset som låg litet längre bort. Då dristade jag mig att i normal och stillsam ton fråga om de avgifter skyltarna visade på verkligen var rimliga med tanke på hamnens tillstånd och obefintliga service – och möttes av en oväntad och veritabel explosition från mannen!
”Piss åt helvete” skrek han åt oss och sedan forsade en skrikande och spottstänkande ström av ord ur hans mun! Vi inte ens kunde fatta hälften! Men vi begrep i alla fall att någonting (ön?) hade kostat någon 30 miljoner och då skulle vi för helvete begripa att det kostar att ligga i hamnen, han var trött på sådana som vi och att vi omedelbart skulle försvinna därifrån, annars... Det hela kändes rätt hotfullt och ganska otäckt, och trots att vi sade åt honom att vi omedelbart skulle kasta loss och försvinna från ön fortsatte mannen ändå att oupphörligen gapa och skrika otrevligheter åt oss! Vi fick faktiskt en känsla av att om han ytterligare provocerades det minsta skulle han ta till fysiska våldsamheter. Så fortast möjligt återvände vi ombord och kastade omedelbart loss! Jisses, något liknande hade vi aldrig varit med om!
Det var bara 5 sjömil till FemÝ, ön där vi firade midsommar i storm och ösregn förra året och vi gick dit istället. Tala om skillnad på mottagande. På FemÝ vinkande en man in oss till en bra plats längs kajen, sa ”Välkommen till FemÝ”, tog hand om våra tampar och lade fast dem, visade på eluttag och vatten, urskuldade att butiken stängt för dagen osv... Visserligen var hamnavgiften på FemÝ ganska försvarlig – 125 Dkk. Men här fick man åtminstone service för pengarna. Och inte minst, ett trevligt mottagande.
Från FemÝ fortsatte vi nästa dag i svaga, nästan obefintliga vindar och dålig sikt söder om Sjaelland i riktning mot BÝgestrÝm, där vi räknat med att ta natthamn i den lilla hamnen Nyord alldeles före det egentliga BÝgestrÝm. Men hamnen i Nyord visade sig vara alldeles otroligt liten! När vi passerat inloppet som bara hade 1,9 meter vatten och var maximalt 5 meter brett och kommit in i själva hamnbassängen insåg vi att vi omöjligen skulle få plats i den lilla hamnen. Här låg bara några mindre segelbåtar och ett antal små fiskebåtar inklämda mellan pålar, med fören mot bryggorna. Det var så trångt att vi inte ens kunde vända Eilean för att köra ut igen! Så vårt enda alternativ var att långsamt och försiktigt backa ut igen! Då vädret var fint, och den dåliga sikten som vi tidigare haft blivit mycket bättre fortsatte vi istället ut genom den grunda leden som ledde oss genom BÝgestrÝms sandbankar ut på den egentliga Östersjön. Väl ute på öppet vatten möttes vi av en god bris från SO och kunde sätta segel och segla med god fart till vår sista utländska hamn på den här resan, RÝdvig som är en trevlig och välordnad fiske- och fritidsbåtshamn. Så fort vi förtöjt gick vi upp i byn för att finna en restaurang, vi hade över 400 Dkk kvar och tänkte att det skulle passa bra att både fira och göra slut på våra danska pengar. Men ack. Av ortens tre restauranger var den ena stängd för säsongen, den andra ett flottigt och föga inbjudande pÝlse-hak med grillos och pommes frittes som genomgående tema. Och den tredje var fullbelagd. Hungriga som vi var orkade vi inte vänta och återvände ombord där Sanna snodde ihop pasta med grönsakssås som sköljdes ner med en flaska Rioja. Inte så illa!
Så var det då slutligen dags att lämna de utrikiska länderna och efter nästan 16 månader återvända till svensk mark. I gråmulet väder lämnade vi RÝdvig och i lätta regnskurar körde vi de 40 sjömilen till Ystad för motor – vinden var i det närmaste obefintlig.
Klockan 16 på eftermiddagen den 26 september seglade Eilean in i Ystads hamn – visserligen inte riktigt hemma. Men i alla fall åter i Sverige.
Ystads hamn var helt öde. I hela gästhamnen fanns bara två båtar – vi och en polsk seglare. Så fort vi förtöjt gick vi upp i staden och handlade några sedan länge saknade väsentligheter på gamla kära Konsum – två paket kräftor, filmjölk, Kalaspuffar, Gudbrandsdalens mesost och Dagens Nyheter.