Hur vi äntligen kom iväg

(Sanna skriver)

Onsdagen den 2 juni klockan 15.10 blev det då äntligen dags att kasta loss, en månad och en dag senare än ursprungsplanerna. Märkligt att vi inte känner till några långseglare som verkligen kommit iväg den ursprungligt tänkta avseglingsdagen. Vi kan väl egentligen inte skylla på något direkt missöde, förutom det att allt har tagit tre gånger så lång tid som beräknat.
Men nu är det mesta fixat, ungefär tre A4 sidor med 38 åtgärdspunkter på varje sida är kryssade och strukna. Allt är minutiöst stuvat och det mesta fick också faktiskt plats. Märkligt nog har vi till och med stuvutrymmen över! (Vi kan rekommendera Bauhaus plastbackar med lock i olika storlekar.) Vi vet också i princip nästan var allting nu finns…
Och vilka var de, som i TIMMAR letade efter Bauhaus-backen med öljetterna för en stund sedan?(G:s anm.)

Hur kändes det då? Att äntligen vara framme vid förverkligandet av Den Stora Drömmen?
17 månader (är det faktiskt bara kvar) i frihet! Segla dit näsan pekar och hoppa i land där det ser trevligt ut. Leva efter solens, vindens och havets villkor i stället för efter klockan och plikten mot samhället. Det borde bara brusa i hela ens själ!
Ska sanningen fram så känns det inte så särdeles omvälvande ännu. Vi är båda rätt utmattade efter de sista veckornas stress, speciellt då innan vi gav upp de ursprungliga planerna att hämta upp Lopporna i Inverness den 14 juni. Nu har i alla fall semesterkänslan börjat infinna sig, men det känns som om vi ska vara tillbaka om ett par veckor och börja jobba igen. Vi kommer nog inte att fatta att vi faktiskt är på väg förrän vi lämnat Sveriges kust och kommer in i för oss okända farvatten.

Själva avfärden blev inte så storståtlig som vi tänkt oss. Släkt och vänner var helt utleda på att försöka planera in vår ständigt uppskjutna avfärd för att kunna vinka från kajen, så folk kom på söndagen innan och sa adjö. Min syster Anna gjorde ett tappert försök att pricka in oss, men när vi äntligen var klara tog vi taskigt nog inte hänsyn till att hon måste hämta Plutten från dagis och stack innan hon ens hade hunnit bränna ut på Lidingös sydöstra hörn för att kunna vinka. Man kunde ju tycka att när vi ändå var över en månad försenade kunde vi kanske ha väntat 20 minuter…
Lars Ingelstam på klubben, som så trevligt blåste i mistlur och viftade med flagga när vi la ut blev väl lite snopen när vi istället för att glida ut på Värtan stävade mot mastkransbryggan för att slänga sopor. När vi sedan faktiskt gick ur hamn hade väl även han gett upp hoppet.
Vi vill här tacka familj, släkt och vänner som tålmodigt inväntat vår avfärd och varit behjälpliga på alla möjliga sätt. Alla är välkomna att hälsa på någonstans i solen!

Överstelöjtnant Ulf Rabe som matros

(Sanna skriver)

Vi hade redan för några somrar sedan märkt att det bor en liten seglare i Pappa, åtminstone så länge det blåser rätt vindar. Fart och fläkt ska det vara, fis-segling är ingenting för honom. Därför var det glädjande att han kunde tänka sig att följa med ett par dagar, trots att vi inte kunde garantera enbart goda vindar. Pappa blev alltså vår första gästmatros på denna resa. Någon novis är han förvisso inte. I ett gammalt album finns foton på pappa och någon ung dam som strax efter kriget seglar omkring på västkusten. Men frågan är om han seglat efter det att 40-talet tog slut, förutom de dagsseglingar vi gjort runt Gotlands kuster.
Hans hustru Inger delar inte inte detta intresse för saltstänk och friska vindar, så henne kunde vi tyvärr inte lura med. (G:s anm: Dock fann vi tröst i hennes medskickade, synnerligen välsmakande älggryta) Vi hoppas dock på kanalerna i Frankrike nästa sensommar.

Pappa hade som alla andra otåligt inväntat vår avresa. Han hade till och med avbeställt en tandläkartid i den fromma förhoppningen att vi skulle komma iväg i slutet av pingsthelgen, men så blev det ju inte. När han sedan glad i hågen kom ner till hamnen avresedagens morgon fick han veta att vi ändå, trots allt, inte skulle komma iväg förrän om ett antal timmar, eftersom vi sent kvällen innan dels upptäckt att genuan inte kunde hissas ordentligt, dels att vi var tvungna att byta ut skoten till genuan. Då såg han några sekunder ut att vilja vända på klacken för att inte komma tillbaka. Men solen sken och Pappa bet ihop och fick känna på matroslivets hårda verklighet i värmen. Det blev till att beslå segel, tanka vatten och annat pyssel.
När vi sedan äntligen kom iväg var det förstås motvind (det lilla som var) nästan hela vägen. Det blev inte ens fis-segling, utan vi puttrade genom skärgården för motor. Pappa visade dock ett enastående humör tros denna besvikelse och såg ut att njuta av naturupplevelsen.
Det är ju något särskilt att segla i skärgården så här innan säsongen har börjat. Vi kunde ankra upp helt ensamma i de vackraste vikar och njuta av allt runt omkring oss. En morgon såg vi två älgar simma mellan ett par öar, vi såg hundratals, kanske tusentals skarvar komma runt en udde och sträcka precis över båten. Himlen blev alldeles svart och synen förde tanken till Ronja Rövardotter. Det var nästan kusligt. Vi såg också en vacker storlom som simmade omkring alldeles vid båten.
Apropå morgnar, förresten. Detta blev de tidiga morgnarnas tid. Till kaptens stora förtvivlan var matros Rabe uppe och skrotade redan strax efter 06.00 på morgnarna, så kockan fick vackert släpa sig upp efter ett tag och se till att det blev frukost. Sedan kunde vi med gemensamma krafter lura upp kapten till doften av kaffe och rostat bröd åtminstone före 08.00! Inte illa. Om inte pappa varit med hade vi nog inte kommit söder om Landsort vid det här laget. Nu har vi istället avverkat ca 225 sjömil på fyra och en halv dag. (G:s anm: Tro inte ett ord av detta, det är BARA illasinnat förtal)

Man måste säga att jag har en pigg pappa, som, trots 74 år nästa onsdag och dålig rygg, skuttar omkring på däck och gastar ( nej, jag menar inte att han skriker) i tolv timmar i sträck.
Han var minsann inte ensam om att knappt hålla sig vaken till 22-rapporten.

Det kan dock inte bara vara lätt, när man är van att vara den som ger order, att plötsligt ikläda sig rollen som besättning och ta order från svärsonen. Vi tycker att det gick galant.

I Kalmar hoppade Pappa av, trots att vi gärna sett honom med oss ett par dagar till. Vi är dock glada att det inte bara blev till Västervik som han först hade tänkt
Det var tur att vi till slut fick lite fin vind i Kalmarsund (vi gjorde 8 knop med revad genua) så att det blev lite fart och fläkt under några timmar på denna resa, som väl mer haft karaktären av trivsam sight-seeing än av tuff segling.
Vi hoppas att han mönstrar på snart igen.