Ja, hur känns det att komma hem till hemlandet igen efter 16 månader?
Tja, sanningen att säga - inte sådär särskilt speciellt. Det vi båda faktiskt först reagerade på var alla svenska flaggor vi såg överallt. Det tycks som om detta var något vi mer eller mindre omedvetet hade spanat efter under resan. Finns det kanske en svensk båt här? Konstigt, men de säger ju att man blir lite av nationalist när man tillbringar lite tid utomlands. Det tog en stund att fatta att det ju inte är så konstigt att det finns rätt många svenska flaggor just här. Men vi överfölls inte av någon överväldigande eufori och kysste den sydsvenska kustmarken så fort vi hoppat iland, eller något sådant. Kanske hade hemkomsten känts lite mer känslosam om vi seglat direkt till Stockholm och Hundudden. Ystad är ju inte hemma, precis (det är ju inte länge sedan detta var Danmark, heller...).
Jag hade ju förstås längtat efter att träffa lilla mamsen, Ralf och hundarna igen och eftersom de är bosatta i norra Skåne hade vi planerat att bli hämtade av en lycklig moder, som nu äntligen fått hem sin enda dotter från de stora haven igen. Men det var tydligt att man inte varit borta tillräckligt länge – i Vittsjö skulle ingen vara hemma den helgen, då stod jobbresa till Kuala Lumpur respektive jakthundsprov på programmet. Så det blev till att skjuta på besöket. Lite snopet kastade vi loss för att ta oss vidare, vi kunde ju inte sitta och glo i Ystad i flera dagar. Mamma lovade dock att hämta oss nästa vecka var vi än befann oss då.
Ja, så kan det bli när man kommer hem.
Vi siktade istället in oss på Hanö, en liten pärla bland svenska öar, speciellt så här års när man kan ha den lilla hamnen för sig själv. Efter en övernattning i Simrishamn, där vi bland annat mumsade i oss efterlängtade kanelbullar från det eminenta konditoriet där, anlöpte vi Hanö i vacker eftermiddagshöstsol på torsdagen. Här fick vi en mycket starkare känsla av att vara hemma igen när, vi promenerade över de rundslipade hällarna bland björnbär, odon och alla vildrosor som nu var översållade av nypon och en och annan sen liten rosa ros som vågade sig fram i värmen. Vi satt länge bland de rundslipade, äggformade stenarna ute på ”Bönsäcken”, den långa rullstenstungan som går ut som en krok från stranden på öns nordsida, och bara njöt av det speciella ljudet när vågorna rör om bland stenarna.
Så här när man kommer från sydligare delar av Europa är det lätt att bli stolt och lycklig över den natur som vi i detta land så överdådigt fått till låns. Så välkomnande, så nära och så ren! Att kunna vandra i natur som inte är parker eller tillrättalagda rekreationsområden är verkligen någonting man saknar när man rest iväg en längre tid och fått nog av soliga stränder och medeltida städer. När de gamla ursvenska vildmarksgenerna kallar är det skönt att slippa mötas av stängsel och trista skyltar som upplyser om att marken är privat, att den vaktas av hundar och där överträdelser sannolikt leder till att man blir skjuten på fläcken om inte hundarna redan hunnit käka upp dig.
Om man söderut i Europa mot förmodan faktiskt hittar en liten plätt av ”allmän” mark skulle man ju kunna tro att denna unika lilla bit mark, där man skulle kunna ha en pic-nic, promenera eller bara vila siesta, skulle vårdas med stor omsorg av den lokala befolkningen. Men nej, alla vi som någon gång försökt sig på en vandring i naturen någonstans söder om Alperna vet, att i nio fall av tio är detta traktens inofficiella soptipp. Något som gjorde oss deprimerade under resan var det alla sopor och all skit som ligger i drivor, speciellt längs Medelhavskusten.
När familj och vänner frågar vad vi saknat mest (förutom barn, familj och vänner) har vi väl ofta svarat ”Fazer efterugnslimpa, norsk mesost, P1 och DN”. (Egentligen är det alltså inte så mycket Sverige vi längtat efter, brödet är ju finskt och osten norsk...Gunnars anm). Men faktum är att det nog skulle vara omöjligt att leva utan allemansrätt. Att inte kunna vandra i timmar på smaragdgrön mossa i en susande granskog, inte kunna segla i en skärgård där det inte är mer än några meter mellan båt och land och förtöja i stundens ingivelse vid mjuka, runda berghällar. Var någon annanstans kan man sitta med en kopp morgonte i sittbrunnen en stilla, tidig morgon och se en älg med kalv simma mellan två öar? (Nu är väl Sanna litet orättvis – nog finns det naturupplevelser även utanför våra gränser. Tänk bara på alla våra fantastiska möten med delfiner som hoppar och skuttar i bogsvallet. Eller alla rovfåglar vi sett. Men när det gäller nedskräpning och allemansrätt instämmer jag helt! Gunnars anm.)
På fredagen lämnade vi Hanö och tuffade vi iväg mot Karlskrona i lite halvmulet men varmt väder. Den lilla vind som var hade vi i näsan, så det blev motorgång igen. I Karlskrona skulle vi träffa vännerna Mats och Kina Nilander. Tyvärr visade det sig att vi missade Kina då vi stannade en extra dag på Hanö, hon åkte till Norge över helgen. Så det blev Mats ensam som fick äran att vara den första kompisen vi återsåg sedan vi seglade iväg. Vi hade en mycket trivsam kväll där vi entusiastiskt berättade valda historier från resan och uppdaterades om vad som skett sedan sist.
På söndagen, alltså den andra oktober, gjorde sommaren en sista kraftsamling i kampen mot den annalkande hösten och vi fick förmånen att uppleva några helt underbara sensommardagar. I sol och helbleke gick vi in i den söta, lilla hamnen i Kristianopel – ett måste när man seglar längs denna del av kusten. I denna charmiga gamla gränsstad mötte vi Geoff, den siste av alla intressanta långseglare vi mötte under resan. Han kommer ursprungligen från Australien, men lämnade hemlandet för att undkomma Vietnamkriget när inkallelseordern kom. Han startade ett lönsamt byggföretag i Indonesien som han drev en tid men livet i ekorrhjulet passade inte Geoff, särskilt när han insåg att en tredjedel av pengarna han tjänade gick åt till att ”betala det han behövde för att arbeta”, d v s bil, kostymer, bostad i staden i stället för den billigare landsbygden, o s v. Så, istället för att, som han sa, brytas ned av meningslösheten sålde han företag och allt och gav sig ut på haven. Han har nu seglat i 25 år och ser oförskämt välmående ut. Geoff var nu på väg mot Gdansk i Polen för att lägga upp båten inför vintern och pyssla om henne lite. Vi bjöd på middag ombord på Eilean och hade en mycket trevlig och intressant kväll. Vi kanske lyckades övertala honom att segla längs den svenska kusten nästa år igen, eftersom han nu hade vänt vid Västervik. Han har ju helt klart det bästa kvar. Vi hoppas att vi ses till sommaren igen.
I Kalmar lämnar vi båten i tre dagar för att åka till Vittsjö och då äntligen återse lilla mamsen, Ralf och hundarna. Det var härligt att få bli lite bortskämd och omhuldad ett tag och sitta vid bordet i massor av timmar och prata om det som hänt sedan sist. (Faktum är ju att det inte tycks hända sådär särskilt mycket som man gärna vill tro när man är bortrest. Ganska snart känns det som om man inte varit borta alls.)
Vädret var helt fantastiskt och vi åt lunch i trädgården varje dag. Skogsmullesjälen vaknade till liv under härliga skogspromenader och vi mumsade i oss en massa god mat. Det kändes fint med fast mark under fötterna och att njuta ett modernt hus alla bekväma faciliteter, inte minst att få löga sig i varma bad.
Tillbaka i Kalmar var det dags att träffa min gamle kollega och vapendragare från Rågsvedstiden, Micke Gustafsson, hans Pia och deras barn. Det blev tajt med tiden för de hårt arbetande småbarnsföräldrarna, så det blev en magnifik lördagsfrukost hemma hos dom och sedan seglade Micke och äldste sonen Oskar med till Borgholm. Den lille krabaten visade prov på seglarblod i de späda ådrorna och hoppade med dödsförakt runt i sittbrunn och på däck. Det blev en fin segling med en perfekt slör i 6-7 knop utan att Micke blev sjösjuk. I Borgholm åt vi pizzamiddag allihop tillsammans med Mickes pappa, som kom ner till hamnen från lantstället på Öland.
Från Borgholm seglade vi nästa morgon mot Kråkelund. Vädret är fortsatt vackert tack vare ett trevligt högtryck som parkerat sig över Norden. Termometern visar fortfarande på varmt för årstiden, men lite fuktigare och råare i luften, inte lika sensommarvarmt vi haft tidigare. Det är definitivt höst och dags att plocka fram vantar och mössa. Vi hade en ojämn vind från SV och varvade god segling i frisk vind med en hel del motorgång i svaga brisar upp förbi Kråkelund, till det trivsamma sundet mellan Ålö och Bergö, som så här års ligger helt öde. Helt ensamma lade vi oss för ankare strax innan solen gick ner, jag hann med en roddtur runt viken i det sista dagsljuset medan Gunnar lagade mat.
Detta skulle komma att bli vår sista ankringsnatt på resan. Vi fick en fantastisk kväll och en strålande morgon här. Vi kände oss verkligen välkomna hem till skärgården igen och planerade våra sista övernattningar på våra några av våra favoritställen i skärgården som Lundarna och Skvallerhamn.
Men då hade vi ju inte räknat med att Östersjödimman skulle lägga sig längs kusten som en tjock grå filt...
Vi lämnade Ålö i strålande morgonsol och total stiltje. Ganska snart förbyttes solskenet i dis, som blev allt tätare och tätare. Vi beslutade oss för att gå in i Fyruddens hamn i stället för att trassla oss in i någon vik, nu när det ändå började ludda till sig. Vi var också i behov av diesel. (Det gick dock inte att få bunkerdiesel där, så vi pytsade bara i 100 liter.) Inte anade vi då att det vi sett tidigare under dagen i princip var det sista vi skulle se av skärgården detta år!
På kvällen rullade nämligen de verkliga dimbankarna in och luften dröp av fukt, som ett stillastående duggregn. På morgonen var sikten lika med noll, vi såg knappt byggnaderna på kajen. Allt var blött som efter ett ösregn, trots att vädergubbarna fortfarande talade om sol och allmänt högtrycksväder. Vi låg kvar i Fyruddens hamn fram till tretiden på eftermiddagen, då dimman lättade något och vi fick en hyfsad eftermiddagstur till Arkösund, dit vi kom vid åttatiden på kvällen. I Arkösund var det fullständigt öde, men det hindrade dem inte från att kräva full hamnavgift, trots att toa- och duschutrymmen var stängda för säsongen. Men det kändes bra att ligga i hamn och kunna köra elvärmen när den riktigt råkalla tjockan rullade in igen.
Under hela sträckan Arkösund-Nynäshamn såg vi överhuvudtaget ingenting av skärgården, utan förlitade oss helt på radar, GPS och elektroniska sjökort. Under en eftermiddag tog vi oss från Arkösund till ett fullständigt öde Oxelösund där inte en kotte fanns i hamnen – och följdaktligen var det heller ingen som brydde sig när vi tog litet el och vatten. I Oxelösund passade vi på att bunkra litet färskmat innan vi gav oss iväg in i dimman igen nästa dag. Med alla tekniska finesser som finns ombord är det kanske ingen större bedrift att navigera i dimma, men när man absolut inte ser någonting är det lätt att inbilla sig att verkligheten ser helt annorlunda ut än vad elektroniken visar. Och inte är det lätt att urskilja vad som är vad på radarn, när en svan eller ett gäng änder ger samma eko som en liten motorbåt. Flera gånger saktade vi in och höll undan för ekon på radarn som visade sig vara fåglar! Hade vi tur hade vi navigerat såpass rätt att vi inte var längre ifrån en prick än ett par meter – då hade vi chans att skymta den. Ett par radarekon kunde vi med säkerhet identifiera som någon form av fartyg då de, liksom vi, regelbundet tutade i signalhornet. Men annars var allt bara grått, grått och grått.
Vi var rätt slut när vi förtöjde längs piren i Nynäshamn.
I Nynäshamns öde gästhamn träffade vi på ett glatt par som seglade hem sin nyinförskaffade Vagabond som de köpt på västkusten och fick en trevlig pratstund med dem. Detta trevliga par blev de sista seglare vi mötte under resan och nu kändes det verkligen att vår resa faktiskt i princip var slut.
Slutet blev ju heller inte riktigt som vi tänkt oss när SMHI berättade att den milda och dimmiga höstperioden nu skulle avslutas med kuling och kyla från NV under den kommande helgen! Planen hade ju varit att Lopporna skulle ta pendeltåget till Nynäshamn på fredagseftermiddagen och tillsammans med dem skulle vi sedan i lugn och ro segla sista biten till Hundudden. Litet snopna fick vi inse att vi inte skulle avsluta vår resa vid de välbekanta mjuka klipporna vid Brunskär-Trätskär eller något annat skärgårdsparadis.
Vi bestämde istället att det var lika bra att ta oss hem så snabbt som möjligt innan kuling och höstkyla satte in. Så på fredagseftermiddagen den 14 oktober, efter en tämligen händelselös seglats, eller snarare mest motorgång, tuffar vi in i inloppet till Stockholm. Vi hade, efter viss tvekan hissat gästflaggorna från de nio länder vi besökt under vår resa, (Lite töntvarning är det ju!) och för att fira vår hemkomst tittade solen fram ur de kvardröjande dimmolnen och vi kunde ana Kaknästornet, Globen och några kyrktorn i diset.
Eftersom vi inte anmält vår lite för tidiga hemkomst stod ingen välkomstkommitté på bryggan och väntade, utan vi la diskret till vid mastkransbryggan på Hundudden med flaggorna fladdrande i den vind som nyligen vaknat till liv. Inte långt senare kommer en klubbmedlem ner och tittar på båten och flagorna och säger:
- Jaha, ja! Det är ni som ska ut på långresa, va? Så det börjar bli dags för er att ge er av nu, då?
Då blir man ju lite trött, även om det sades i bästa välmening...
Jaha, då var man hemma igen...
Min syster Anna och hennes Jens kom ner till hamnen i raketfart efter att de hört att vi kommit hem. Det är väl inte alla småbarnsföräldrar som skulle släppa allt just innan ungarna ska ha middag, streta på två barn (3 år respektive 7 månader) deras höstoveraller, sockor, stövlar, mössor och vantar, skaka fram en flaska fin champagne och kasta sig i bilen för att hälsa ett par seglare välkomna hem? Det kändes gott! Tack för det!
Sedan kom ungarna och tillbringade helgen ombord med oss.
Vi var hemma!
Ja, detta var historien om vår resa. Denna sista del av vår hemsida är nu ännu mer försenad än vad de andra någonsin var. Hemkomsten är nästan ännu mer tidskrävande än vad de sista förberedelserna inför resan var. Vi hade inte ägnat någon tid åt att planera hemkomsten, vilket var ett misstag. Som det nu var skulle vi återknyta alla sociala band med familj och vänner, samtidigt som vi skulle snabbrenovera huset, samtidigt som vi skulle flytta in i detta hus, samtidigt som vi skulle börja nya jobb. Nej, det var ingen bra start på livet i land. Vi hade sannerligen glömt konsten att hålla många bollar i luften och sprang mest omkring som stressade höns i början.
Det är först nu, när det bara är några dagar kvar till jul, som det mesta är uppackat, båten är någorlunda tömd och vinterställd, huset har kommit någorlunda i ordning och vi har någorlunda försonats med ekorrhjulet. Svårast att vänja sig vid har varit den ständiga bristen på tid.
Det är sannerligen därför vi unnar varje människa att kunna ta en time-off som vi gjorde, så att man inte glömmer bort hur det är att ha all tid i världen.
Att kunna ha tid att verkligen uppleva livet, inte bara se det fladdra förbi som på en filmduk där filmen går för fort. Att möta trevliga, nya människor och uppleva nya, fantastiska miljöer. Att inte bara behöva lagra en massa intryck utan att riktigt ha tiden att känna efter. Att bara kunna vara utan att behöva prestera mer än vad som krävs för att ta sig från A till B och få sig lite mat och dryck i magen. Det är livskvalitet.
(Det finns dock ett litet problem med att ta en ”time-off” så som Sanna beskriver här ovan. Lika väl som man kommer hem stärkt av vilan, erfarenheterna och intrycken kan man också komma hem och upptäcka att man är smittad av bacillen. Är man smittad av bacillen känns köerna ännu längre och går ännu långsammare än innan resan. Pendeltågen är ännu trängre och luktar ännu värre. Snön är långt kallare och blötare än den någonsin varit, vintermörkret svartare än någonsin och mångfalden av TV-kanaler känns fullständigt meningslös. Just nu, efter två månader hemma och efter en viss tillvänjning till vardagslivet känns det som att bacillen aldrig riktigt kommer att gå att bota. Ungefär som med malaria kan man bara lindra symptomen – i det här fallet genom att redan nu börja planera för nästa resa! Gunnars anm.)
Aurora, med hollmännen Udo och Ingeborg samt barnen Inta, Malin och Aina kom hem till Kristiansand i Norge i juli. När vi skildes åt i Tanger vände de tillbaka och återvände till Olhaõ där de stannade till april då Ingeborg och barnen tog flyget hem. Planen var att Udo och en god vän skulle segla upp Aurora, först till England, sedan till Holland där familjen åter skulle ansluta.
Så, i slutet på april kastar Aurora loss från Olhaõ med sikte på Plymouth, 1300 sjömil längre bort. De går långt västerut i förhoppning att undgå ”nortadan” , den hårda nordvind som mestadels blåser längs Portugals kust. Jag låter Udo berätta med egna ord:
”De første to dagene hadde vi som planlagt vind fra nord i
styrke 10-12 m/s.Vi prøvde å seile så høyt som mulig mot
vinden, noe som betydde at vi hadde bølgene imot. Med
barna ombord hadde vi aldri valgt en slik seilas og nå
fikk jeg virkelig erfare fra topp til tå at dette var et
riktig valg. Jeg kan virkelig ikke anbefale andre å seile
mot (gjennom) store bølger i 48 timer. Alt ombord beveger
seg opp og ned og fra side til side uten særlig rytme
eller mønster.Å ta på deg klær eller gå på do er rene
akrobatikk. Å dra ned bukse kan best gjøres med hjelm på,
har jeg erfart. Og å slappe av for å gjøre det man skal,
mens man holder seg fast med armer og ben mot tak,vegger
og gulv, viste seg å være en ganske stor utfordring...
Det hjelper da lite at dolokket slår mot ryggen ved hver
stor bølge... Båten bråker høylyd pga alle kreftene som er
i sving slik at det er vanskelig å sove, i hvert fall de
første 30 timene. Deretter spiller plass, tid eller
stilling egentlig ingen rolle lenger. Bare forsikringen av
at alt er under kontroll, er nok til å sove. Vi fikk mye
vann på dekk og vi oppdaget at en del gjennomføringer ikke
var så vanntette som vi hadde håpet på. Nesten alle klær i
klesskapet og en del bøker var blitt våte pga en lekkende
ventilator. Jeg ble i tillegg for første gang sjøsyk. Jeg
offret til Neptunus og sammen med maten gikk også min
sannhet om at jeg aldri skulle bli sjøsyk overbord. Jeg
møtte noen sider av meg selv som jeg ikke hadde møtt før.
Hva holder jeg på meg? Har jeg valgt dette her virkelig
frivillig....? Det som jeg synes er positivt med alt
dette som oppleves som motgang, tungt og trist, er
erfaringen av at jeg overlever likevel. Dette går over og
jeg dør ikke av det.”
Så småningom går de in i Bayona då vädret skall försämras. Där vilar de ut och låter ovädret passera för att sedan fortsätta norrut över Biscaya. Men kort efteråt råkar de ut för hårt väder igen och upptäcker till sin förskräckelse att röstjärnet till styrbords undervant har lossat och däcket hade spruckit längs en sträcka på 30 cm. Så de får uppsöka en nödhamn, Camariñas i Galicien och med hjälp av några andra seglare få skadan lagad. Därefter får de en fin segling över Biscaya till Bretagne och vidare hem längst kusten. Nu är Aurora utbjuden till försäljning (helt enligt ursprungsplanerna) och familjen har återvänt till vardagslivet.
Philos, med Andy och Kerrie ombord kom ju till sist till Kanarieörna – tredje gången gillt! Första gången vände de då vinden uteblev, andra gången slogs de omkull i en storm utanför Saõ Vicente men tredje gången kom de fram. Men inte utan problem! De drabbades av ett långvarigt stiltjebälte, körde slut på all diesel och blev tvungna att ransonera både vatten och mat! På Kanarieöarna tillbringade de vintern, en inte helt positiv upplevelse. Kanarieöarna visade sig vara blåsigt och ostadigt och att segla runt öarna i sakta mak som de räknat med att göra visade sig vara besvärligt. Ankarplatserna visade sig också vara onjutbara med mycket dyning och ett ständigt rullande. Så efter en tid gav de upp och lade sig i marinan vid San Sebastian på Gomera och väntade ut stadigare vårväder. Från Kanarieörna seglade de hem till Cornwall via Azorerna och anlöpte England i juli. Väl hemma i Falmouth omsatte de planerna de tänkt ut under vintern och sålde sitt hus! De packade in allt bohag i Philos, satte kursen norrut till västra Skottland där de nu har köpt ett stycke mark i Lochgilphead och kommer snart att börja bygga ett hus. Vi ser fram emot att snart åka och hälsa på dem.
Budlup, med Hans och Monika ombord har också kommit till Kanarieöarna. Där har de lämnat Budlup över vintern, rest hem till Schweiz och avslutar sina sista affärer och band med hemlandet. Sedan bär det av vidare till Cap Verdeöarna och över till Brasilien.
Destiny, med Hang och Bengt ombord har kommit till Turkiet där det övervintrar i en marina. I vår bär det av vidare österut, kanske ner Röda Havet och vidare mot Asien.
Juliette, med Inger och Bengt ombord är tryggt hemma i Marstrand. De seglade in i Medelhavet förra vintern och övervintrade i Tunisien. Sedan vände de åter och tog sig hem via Azorerna.
Total tillryggalagd distans under resan: 6352 sjömil
Därav för motor (inklusive Frankrikes och Hollands kanaler): ca 3500 sjömil
Antal dagar Hundudden 2/6 2004 – Hundudden 14/10 2005: 498 dagar
Snittdistans per dygn: 12,75 sjömil
Total dieselförbrukning (inkl. uppvärmning och batteriladdning): 4 235 liter
Längsta distans non-stop (över Biscaya) :393 sjömil
Högsta uppnådda punkt över havet (Balesmes-tunneln, Frankrike): 340 m
Djupaste överseglade vatten (utanför kontinentalsockeln, Biscaya): 3900 m
Grundaste överseglade vatten (flertal ställen i Frankrikes kanaler): 1,5 m
Högsta loggade fart för segel (genom vatten, Cabo Ortegal, Galicien): 9,2 knop
Högsta fart över grund (för motor, Alderney race): 13,5 knop
Högsta uppmätta vindstyrka till sjöss (Cabo Ortegal i Galicien): 25 m/s
Högsta uppmätta vindstyrka i hamn (Sanxenxo i Galicien): 36,5 m/s
Störta tidvattensdifferens (Jersey augusti 2005): 11,4 m
Lägsta lufttemperatur (natt på Guadianafloden i februari 2005) : +2,6
Högsta lufttemperatur (Marnefloden i juni 2005): +39
Lägsta vattentemperatur (Guadianafloden i februari 2005): +6
Högsta vattentemperatur (Marnes kanalsystem): +27
Dyraste hamnavgift (Valencia, Spanien): 44€ /dygn